Aftonbladet – 2 oktober 1863, sida 2

skulle för en forskare i mesogotiskan innehålla saker af värde, men hvilka ännu ingen utransakat, besökte han äfven biblioteket i Brescia, der han undersökte ofvannämnde codex. Han fann dock snart att anförda berättelser uppkom: mit deraf, att ett par ursprungligen rena blad i boken genom pressningen mot de motsatta skrifna bladen fått från dessa på sig öfverflyttade bokstafstecken eller delar af sådana, hvilka man oriktigt förmodat vara mesogotiska bokstäfver. — Biblioteksamanuensen fil: doktor S. Hedrån prestvigdes den 25 Sept. af biskop Hultman i slottskyrkan i Stockholm. — I en korrespondens härifrån till Östgötha Correspondenten läser man biaud annat: — — Men jag får icke glömma den inre politiken för den yttre: vi ha ju haft ett landsting här i Stockholm, det första och, jag hoppas, det sista af det slaget. Man borde icke kunna säga att, liksom svenska folkets historia är dess konungars, landstingets historia är dess ordförandes, men i Stockholm var det händelsen. Grefve Liljencrantz, uppsträckt i landshöfdingeuniform med sina ordnar, mustascher och glasögon, var imposant att skåda, men han nöjde sig icke med skenet, utan förklarade i allmänhet, när han taJade, och han talade i alla frågor, att det vore bäst att låta konungens befallningshafvande ställa om den der saken. Med uppställningen af propositionerna föll det sig icke så noga. När man uttalat sig för sparkassors bildande, som skulle inskicka medlen till sparbanken, framställde ordföranden propositionen på att inskicka medlen till ränteoch kapitalförsäkringsanstalten i Stockholm; när man skulle votera om en motion, att sjukvården inom länet borde utvidgas, uppställdes voteringspropositionen på följande egendomliga sätt: den, som vill att åtgärder vidtagas, röstar nej, den det ej vill röstar ja, vinner ja har motionen förkastats. Ehuru nu flertalet var emot motionen, ordföranden inbegripen, bifölls densamma, emedan bönderna isynerhet misstogo sig på voteringen och röstade nej. Den rättvisan får man dock göra ordföranden, att han under diskussionen föga använde klubban, ja, han var så liberal, att man fick höra honom samtidigt tala, medan en annan talare yttrade sig, utan att klubban först afbrutit denne sednare. En episod må tjena till att måla det hela. Man hade valt en komitå, och två af de valde afsade sig sina platser. Ja, då torde de två i röstetal närmaste få inträda, föreslog ordföranden. Det vore att välja genom acklamation, invände häradshöfding Barthelson, i stället för med slutna sedlar, enligt författningen. Alldeles icke, emedan, om vi gjort rätt, skulle vi tagit dem till suppleanter, demonstrerade ordföranden. Detta erinrade mig om händelsen med en bonde, som inför rådhusrätten i X. yttrade missnöje öfver den dom han fått, och sade att han ämnade laga. Låt du bli det, min gubbe lilla, dundrade borgmästaren O—, ty hade vi dömt dig rättvist, skulle det gått dig mycket värre. Re: sultatet af komitåstriden blef, att sedan de två närmaste afsagt sig rättigheten att inträda, afsade sig alla de öfriga, som fått röster, ända tills man kom till grefve Anckarsvärd, som för sin ålders och erfarenhets skull åtog sig uppdraget, oaktadt han icke fått mer än två röster från början. Om de motioner, som uppläst-s, svälvade de främmande åhörarne i samma ovisshet, som förmodligen landstingsmännen, ty sekreterarens föredrag och röst beröfvade dem nöjet att höra mer än ett och annat ord. Man kan under sådana förhållanden icke undra på att tydliga ljud ibland förnummos, som antydde att åtminstone en af de närvarande hvilade sig i Morphei ar mar efter dagens och aftonens mödor. Å ee