Aftonbladet – 26 september 1863, sida 6

till rummet öppnades och en man mec en viss myndig min och hållning inträdde och kelsades af alla de församlade stads boerna med djupa bugningar. Carl a Montsoreau endast såg på hooom med nå gon förundran, såsom man betraktar er främling. Mannen framträdde och anhöl att han målte på en stund eforyta sina för handlingar med de gode borgrarne, emedar han hade något vigtigt att meddela honom emellan fyra ögon. Den unge grefven till sade honom häftigt att vänta och fortsatte helt obesvärad sitt bestyr, utan att fästa vi dare uppmärksamhet vid främlingen, hvar utseende icke heller var egnadt att väckt något särdeles förtroende eller intresse. Han var tjock och fet, med ett rödbru sigt, gro.t ansigte, som icke hade något an nat utmärkande än en oupphörlig blinkning med ögonlocken, hvilken, jemte de små svarta ögonens3 plirande förlänade ett viss uttryck af list och falskhet åt hans eljes platta och slöa anletsdrag. Sedan Carl af Montsoreau slutat sina be ställningar, hvarmed han ingalunda gjorde sig någon brädska, afskedade han skrädda ren och handelsmännen samt vände sig til den främmande med fråga hvaruti han kun de hafva det nöjet att vara honom till tjenst. Min herre, svarade mannen, uppstigande från den stol, hvarati han under tiden sla. git sig ned, och talande i en låg och förs trolig ton, mitt namn är Nicolas Poulain: jag är löjtoant vid polisen. Han teg sedan han yttrat dessa ord, och efter att hafva förgäfves väntat att han skulle fortfara, utbrast grefven något otålig: tDet fägnar mig att höra, min herre. Jag hoppas att denna tjenst måtte passa för Nicolas Poulain och Nicolas Poulain för Hensten.