Aftonbladet – 26 september 1863, sida 2

ANV Be JD IVAM MUNMIESSRER MIN n i sammanhang dermed gängse anekdot, ir hvars autenticitet jag visserligen ej kan å i borgen, men hvilken, såsom man skall ona, har alla inre kreterier af trovärdiget. Det säges att ordföranden i censurfverstyrelsen, senatorn Schultn, i går haft tt samtal med censorn Heimbärger. Andningen var antagligen det missnöje och e rörelser som Heimbärgers cirkulär förnledt. Men hvarföre skulle ni då skrifva I de tusan dj—e? Hvarför icke helt enelt stryka ut hvad som ej får meddeI a8?? ekall Schultna förebräende ha yttat. Heimbärger säges ha invändt att en ådan omotiverad strykning endast skulle a föranledt ännu större missnöje både hos idningarne och hos allmänheten. Men?, följde Schultn, hvarför i alla fall gifva em skrifiligt i händerna? Hvarför ej muntigen meddela dem de nya föreskrifterna? leimbirger förklarade, att detta sednare vårligen var honom möjliat. Går jag till em på byråerna — skall han ha sagt — så visa de ut mig; anmodar jag dem komna till mig, så bedja de mig veta hut och ill jag tilltala dem på gatun, så vända de nig ryggen.? Det hör till saken, att man börjar allt nera allmänt anse br Schulta såsom den gentliga upphofsmannen till -hela den föralliga mesyren. Samme senator Schultea förvärfvede äfren. utmärkelsen att på riddarhuset vara den uda, som motsatte sig förslaget, att för nandligarne skulle blifva offentliga. Då proposition på förslaget gjordes, besvarades den ned allmänt ja; endest hr Schultens röst nördes svara: Xja, men med vilkor! hvartill andtmarskalken anmärkte: det vill således säga nej. Att ståndens förhandlingar blifva offeutliga är emellertid afgjord sak, men åhörareplatserna ha ännu icke varit upplåtna under de konstituerarde plena som hittills hålits. Den första akten af adelns riksdagsverksamhet, elek.orsvalen, har utfallit atgjordt ill förmån för det sansadt liberala parti, till hvilket större delen af den yngre intelligensen i landet är att hänföra, likasom äfven flere äldre män med sjelfständig karakter och ställning. Detta parti segrade i ala de tre särskilda klasser i hvilka adeln här efter gamla seden ännu är indelad. Vid tilleättningen af det enda utskott, som ännu är BITS SEM gp Ti 1 4 4 j j konstitueradt, riddarhusutskottet, begagnade : partiet likväl sin seger med rycken moderation, enär dit insattes åtskilliga personer, som äro att anse cåsom regeringens män. Brådskan med tillsättniogen af detta utskott) härrörde deraf att till dess utlåtande blifvit hänekjuten frågan om tre ledamöters behörighet, hvilka anroält sig till erhållande af pollett, ehuru de öro i rysk tjenst. Utskottet har redan för ein del afgjort frågan om tvenne, af hvilka den ene ansetts böra få tillträde, emedan han eger jord i Finland och stundom vistats der, hvaremot den andre, en amiral Schamz, eom äfven är bosatt i Ryssland, ansetts icke böra få säte och stämma på riddarhuset. I afseende ä den tredje är frågan af formella skäl äanu oafpjord. Man inser lätt hela betydelsen af det prejudikat, som det här är i fråga att lemna i ena eller andra riktningen, och adelns beslut i ämnet afvaktes derfore med spänd väntan. I de andra stånden bar ännu intet af vigt förekommit, undantagandes presteståndets debatt i censurfrågan. BSekreterareplatserna i alla stånden anses vara besatta med dugliga och ansedda män. Det är naturligt att i början någon ovana vid formerna skall gilva sig tillkänna, då ingen härstädes har någon egen erfarenhet at riksdagstörhandlingar. Biand annat berättas, att landtmarskalken allt emellanåt, då han lemnat ordet åt talarne, uppropat icke blott deras namn utan äfven deras titlar. Men hvarje gäng det sålunda uppropades t. ex. senatorn N. N., så ropades från alla håll: Herr N. N.! och detta bruk att på riddarhuset ej begagna titlar är redan att anse såsom vedertagen sed. Riksarkivarien Nordström, hvars hitkomst jag omförmälde i witt första bref, har här varit föremål för stor uppmärksamhet, icke blott af äldre och yngre vänner, utan äfven af de högst uppsatte, generoalguvernören inbegripen. Hvarje dag har hr Nordström fått mottaga massor af besök, och förliden söndag lära senatens simtlige ledamöter — hr Snellman undantagen — ha gjort visit hos honom. 1 dag var för honora en stor festmiddag anordnad i brunnshuset vid Ulrikasborg. Man såg der en mängd representanter och i allmänhet taget blomman af bvad Helsingfors eger af intelligens och landtdagens öfre stånd af frisinne och sjelfständighet. På den firade gästens ena sida satt biskopen i Kuopio, Frosterus, på den andra Johan Ludvig Runeberg: Hr Nordströms skål föreslogs af professor Schauman i ett föredrag, flärdfritt, enkelt och varmt, såsom denne utmärkte mans eget hela väsen. Sedan föreslogs professor Schaumans skål ef biskop Frosterus. Man hyllade i bäde hr Nordström och hr Sc auman de män, hvilka såsom akademiska lärare först bragt fråg-nemlaondtdeg ä bone. Någon skål för Runeberg föreslogs icke. Skaldens obenägenhet för all slags offentlig hyllning och för alla orationer är alltför väl bekant af ala för att sådant ens kunde ifrågasättas. Men då orkestern hade spelat meiodien till Soldafgössen brusto med ens dammarne, fom tillbakahållit den öfversvallande entusiasmen för Finlends älskling och stolthet. Vid det enstämmiga ropet: Runeberg! skötos alla stolar tillbaka, alla stodo upp och alla glas höjdes. Ett ändlöst jubel följde tills slutligen tonerna af Vårt land ljödo och bjödo tystnad. Det gjorde godt att efter all den officiella ståt man här fått bevittna, äfven få se och höra en från hjertat stammande entusivsm, alstrad endast af vänskap, tillgifvenhet och beundran. Åtskilliga notiser och anekdoter från de sednare dagarne, egnade att i mer och mindre mån belysa ställningen härstädes, nödgas jag spara till härnäst. Detta brer har redan vuxit till alluör stort omiång, men då lägephet blott sällan erbjuder sig, ha underj