Aftonbladet – 26 september 1863, sida 2

da UpPpSables ailldba OCH NICI HRGUEIS oh ir på postkontoret, der man i början, d anblicken af den ovanliga utanskriften rer ha sett mycket betänksam ut och drat starkt i tvifvelsmål om det Yginge ant t afsända en sådan skrilvelse, men likväl utligen mottagit densamma och porto för ess fortskaffande, sedan publicisternas omad med författningssamlingen i hand styrkt tt berättigande att få densamma altsänd. Huruvida skriften någonsin skall uppnå n destination, derom äro tankarne delade. ågra tro nej, emedan den har on alltför ing och besvärlig väg att pa-sera; andra 0 ja, emedan, säga de, vederbörande skulle ika i ganska stort bryderi i fall skriften unertrycktes, men klagandena dock till slut, isom antagligt vore, på ett eller annat sätt yckades framtränga till monarken och den e erfore att någon förhållit dokumentet. tan tvifvel skall det icke dröja alltförläne innan man på ett eller annat sätt erfar vad som blifvit skriftens öde. Den var unertecknad af, såsom jag hört, sjutton peroner, bland hvilka flera som äro medlemrar af första ståndet vid landtdagen. Inom representationen har saken också lifvit bragt å bane, och anmärkningsvärdt og, början dermed har gjorts i prestestån I et. Då i detta stånd likasom i de öfriga råga väcktes, att ståndets förhandlingar I kulle blifva offentliga, bragte motionäen, prosten Heikel, på samma gång å bane rågan om offentliggörandet af redogörelerna för landtdagens förhandlingar, och han mförmälde i sammanhang dermed tilvaron f den presstvånge-ordonnans. som jag aft tillfälle meddela er. Framhållande bewofvet och nödvändigheten af offentliga reiogörelser för landtdagens förhandlingar, föeslog han att presteståndet skulle för sin leY besluta och inbjuda de ö riga stånden tt förena sig om en underdånig petition till kejsaren om fullständig frihet för tidvingsressen att dels meddela referater af stänlernas förhandlingar, dels ock diskutera och vedöma såväl ståndens och ständernas belut och åtgärder som äfven särskilda ledanöters yttranden och tillgöranden. Flera edamöter förenade sig genast om detta förslag, men det anmärktes af några att frågan vore af beskaffenhet att icke kunna af stånlet omedelbart afgöras utan föregående remiss till besvärsutskottet. Något positivt motstånd mot den föreslagna åtvärden förspordes — så vidt jag kunnat erara — ej under den långvariga debatt, som uppstod i ämnet, men de som, efier hvad man påtagligen kunde finna, i sjelfva verket voro dess motståndare, försökte afböja den föreslagna åtgärden genom attinvända, att man ej hade någon officiel kännedom om tillvaron af något sådant påbud. som det ifrågavarande. Debatten hann ej afslutas i gårdagens plenum, då motionen väcktes, utan kommer att fortsättas vid ståndets nästa sammanträde, då, efter hvad jag tror mig veta, motionären icke underlåter stt med svart på hvitt bestyrka tillvaron at det faktum han omförmält och som hen tagit till utgåogspunkt för sin framställning. Bland de yttranden, som under debatten i presteståndet förekommo, förtjenar isynnerhet att omförmälas prosten Stenbäcks manliga och energiska uppträdande. Mannen är redan af gammalt känd för sin sjelfständighet och keraktersfasthet från en för åtskilliga år sedan utstånden dust med senaten, som ville att han skulle utan föregången kristendomsundervisning till dop och gonlirmation befordra några tll brott förvunna zigenare, på det utt de skulle kunna undergå sitt straff. Stödd pålagen vägrade Stenbäck och kunde, trots alla bemödanden, icke förmås att ge vika. Nu yttrade han i presteståndet rörande censurfrågan, att det atfärdade påbudet omöjligen kunde vara H. M:ts egen vilja, utan att H. M. tydligen blifvit förd bakom ljuset. En del versioner tillägga honom ännu skarpare uttryck rörande dem som dervid haft sin hand med i spelet; men som jag icke kunnat få visshet huruvida de verkligen blifvit fällda, anser jag mig icke böra upprepa allt hvad ryktet lagt-i den presterliga folktribunens mun. Emellertid har från annat håll ett vigtigt steg: redan blifvit taget i eaken. I talmans konferensen har beslutite att, bufvudsakligen med stöd af sekreterarnes i tre stånd bestämda förklaring, att i fall till deras befattningar skulle höra att utöfva censur på tidningarnes referater, de funne sig föran låtna afsäga sig densamma, — med stöd af denna förklaring; säger jag, har talmanskonferensen beslutit att hos generalguvernören anhålla om det ifrågavarande påbudets upphäfvande. Alla fyra talmännen lära i dag i detta ärende sökt generalguvernören Rokassowski, hvilken de dock ej träffade bemma. Initiativet till detta manliga steg tros all mänt härröra från landtmarskalken, generallöjtnanten frih, Nordenstam. För dem bland. Aftonbladets läsare, som endast minnas detta namn i sammanhang med de yttriogar af den mest gränslösa impopularitet, för hvilka. frih. Nordenstam var föremål under en del af den tid han innehade vice-kanstersembetet vid universitetet, skall det säkerligen förefalla mycket öfverraskande att erfara det frih. N. nu är af högtuppsatte finnar en bland dem som åtnjuter största anseende och förtroende. Förhållandet är i korthet det, att frih. N., hvilzen säsom rysk militär hade tjenstgjort många år i Kaukasus, hitkom alldeles obekant med härvarande ställ ningar och seder, viljanae styra universitetet med samma maktspräåk som han styrt sina legioner. Deraf oupphörliga konflikter och ett bittert hat. BEfierhand började dock å ena sidan frih. N. inse sitt misstog och, å den andra, de akademiska medborgarne och folket i allmänhet inse, att hans af. sigter i sjelfva verket voro goda och att han alltid ville det rätta. Sedermera har frih. Nordenstam alltmer bemödat sig att sätta ig in i härvarande förhållanden, och man! var alltmer lärt sig i honom sket en på! samma gång rättrådig och karaktersfast man. j Hans åtgöranden hitiilis såsom landtmarskalk var endast ännu mer gifvit styrka åt denna opinion om honom. Hans tal wil monarken och till ståndet ha varit allvarliga och fri. AA döan AmRh man Lusan an anunala fart