Aftonbladet – 22 september 1863, sida 3

a a ra, VN han i sin försvarsskrift särskildt uppgilver. De öfriga namnen komma under rubriken: flera juris studiosi?. Andamålet med detta oberättigade särskiljande af dem, som med solidarisk ansvarighet uppträdt, är tydligen att göra hela klagoskriften misstänkt genom att sotyda, att det hufvudsakligen är från en särskild nation, som agitationen mot professor L. utgått och ait de juris studiosi, hvilka icke tillhöra nämnde nation blott genom påtryckning låtit förmå sig att deltaga i ifrågavarande opinionsyttring. Detta skall göras sannolikt genom att framhå la, att alla de fyra studenter, som underkänts, tillhöra Stockholms nation och genom att bland de 45 namnen på juris studiosi framplocka namnen på de två, som för tilltället äro samma nations kuratorer. Nu är dock att märka, att af de 48 juris studiocsi, som undertecknat klagoskritten, blott 12 tillhöra Stockholms nation och de öfriga 36 tillhöra andra nationer. Attett jemförelsevis så stort antal tillhör denna nation, lärer icke förundra någon, då man besinnar, att af 115 studenter, som sistlidne termin studerade juridik i Upsala, 31 tillhörde Stockholms nation. Att åter begge kuratorerna i en nation ilikhet med andra juris studiosi undertecknat klagoskriften, är en sak som man väl lärer kunna åberopa mot professor L., men ingalunda för honom. I öfrigt uppgifver professor L., att de 45 klagande utgöra nära halfva antalet af de etuderande, som för närvarande sysselsätta sig med juridiska studier i Upsala. Afven denna uppgift behöfver beriktigas. För professor I , som med några få dagars afbrott under sommaren och början af innevarande termin vistats på Signilds berg, kan det naturligtvis icke vara bekant, alt dessa juris studiosi voro på 6 eller 7 när alla juris studiosi, som dn 7 och 8 September befunvo sig i Upsala; och då hvarken af de öfriga vid universitetet då närvarande celler af dem, som sedan dess till universitetet anländt någon reklamation mot ett så vigtigt och ovanligt steg af deras kamrater afbörts, torde man deraf kunna utan fara för misstag sluta, att de gilla detta steg, men ansett öfverflödigt att särskildt sådant tillkännagifva. På samma gång professor L. antyder, alt det skulle för honom vara fördelautigt att erhålla en undersökning af sakförhållendena för att få veta, huru det kunnat lyckas? att å klagoskriften urhålla? 45 underskrifter, uttrycker hen sin förundran deröfver, ett icke bland dessa underskrifter finnas nåmnen på dem, hvilkas underkännande i tentamen föranledt samma skritt. Detta visar tydligen, att professor L. ingalunda kan fatta bevekeisegrunderna till det af ungdomen tagva steget. Det är ingalunda för att, på sätt professor L. vill göra troligt, förklara, ett de underkända studenterna haft tillräckliga kunskaper i processrätt för hofrättsexamen och för att på denna grund klaga öfver deras underkännande, som dej öfriga juris studiosi rest sig nästan såsom en man, utan orsaken till denna resning är det oerhörda faktum, att deras kamrater blifvit underkända utan egenilig prötning. Det är således blott ett nödvärn mot en embeteman, som på ett I ndrigast sagdt lättsinnigt sätt behandlat det honom eat staten gifna ovanligt förtroendefulla uppdrag, att i enrum på embetets vägvar fälla en dom öfver en medmennicska. Då det npsturligtvis!t icke kan ligga i ungdemens makt att befria sig från en sädan idrare, har den dock ansett sin skyldighet vara att icke utan sin högtidliga protest för framtiden underkasta sig en dylik pröfning af den ifrågavarande läraren. För hvar och en som vill förstå klagoskr ften ligger denna dess afsigt i öppen deg Att under sådana omständigheter de personer, hvilkas uppgifter ligga till grund för dena protest, icke i densamma detagit, lärer väl icke förundra någon, allra minst en jurist. Huru dessa personer i detta speciella fall skola bära sig åt för att få sina kunskaper färklarode för godkända, derom stadga universitetets statuter. Oflentlg examen är här botemedle , och att detta botemedel af en blund de underkända med framgäng anlitats, är en omständighet, som utvisar, alt ifrågavarande underkännände, åtminstone hvad denna person bet-äffar, äfven af professor L. sjelf blifvit erkändt såsom förbastadt. Men, iavänder man, klagomålens befogenhet är ännu ieke bevisad. Låtom oss då tillse huru dermed sig förhåller. I afseende på W—s och R—s tentamen den 2 Sept. erkänner professor L. inför kansleren frägornas enlighet med de tenterades upp gift derom, men förneker de af dem uppifna sva:en och antyder, att de tenterades på ära och tro till sina kamrater afgifoa berättelse öfver tentamens förlopp i denna del ekulle vara osann. Vibedja dock hvarje opartisk besinna, alt här ärx två personer mot en. De förra hafva bestämdt uppzifvit, hvilka svar som lemnades, den sednare har blott invändt, att svaren voro oriktiga, men har icke upptitvit huru frågorna besvarades. Den första frågan i tentämen gällde, hvad straffoalten handlar om. Icke lärer profes: sor L. kunna göra troligt för någon, att W. som 4 veckor förut tenterat i krimivalrätt och dervid blifvit särskildt i den till straff balken hörande delen förhörd samt enligt tentatorns omdöme gjort sig förtjent åtmin stone af ett mycket godt approbatur, skulle vara till den grad okunnig, att han icke något så när kande redogöra för straftbalkens mnehåll, älven om den af professor Lindblad fordrade difinitiopen icke ordagrant återgafs. Då dertill kommer, att de vid detta tillfälle tenterade omedelbart efter teutamens slut och inom !, timma efter dess början infunno sig hos en kamrat och för honom sammanstämmande redogjorde för hela tentamens förlopp i det närmeste ordsgrant sådant, som det i deras berättelse finves uppteget, och att tiden emellan tentamen och professvr L:s förklaripg utgör jemt 14 dagar, så lärer det för hvar och cn vara klart, på hvilken sida sanvingen i devna sak sig belinner. Men äfven antaget, att den första och tredje frågan icke nöjsktigt besvarats, så har dock professor L. erkänt, att han underkänt W. på fyra frågor, al hvilka en nöjaktgt besvarats och R på en fråga. Ingen af dessa frågor lärer väl vara