Aftonbladet – 21 september 1863, sida 3

gelbundenheterna i vår ställning, och der före skall en representantkammeare bli vald som förstår tt ställa denna bismarckska re. gime på dess rätta ståndptnkt. Komme se dan hvad komma vil, så kan ingehting värre intröjla, än vi alla dagar måste upp. lefva. : Med pressförordningen at den 1 Juni är det förbi i och med landidagens samman. träde. För att undvika denva förtret, har man varit alivarsemt betäokt på att före landtdagens öppnande återkalla ordopnansen, Derigenom skulle, eå räsonneras det, valmännen bestickas, och dessutom kan ju förordningen äter träda i kraft efter landtdagensslut. IMen nan skallicke kunna förmå sig att suspendera dennä Jag, hellre då sus: pendera hela författningen; hvilket framställes såsom en möjlighet af den junkerligt ministeriella pressen. Och hvarföre allt detia? Derföre att landet fördristar sig att ej längre offra tio millioner åt armåön. Preussens tyska politik är overksam, och regeringen har besitfit fortfara med denna passivitet och således icke körsa det öster. rikiska försleget genom ett eget. Detta är också bättre för minisitren, ty den förskonas derigenom från det hånskratt, som skulle genomlöpa hela Tysklend, om br Bismarck plöteligt demeskerade sig såsom Tysklands reforibator. Sin bästa belysning finner den preussiska politiken i afseende å Tyskland i trakasserierna mot alla de tjenstemän, som tillhöra vationalförenivgen. Och denna oskyldiga förening vill dock ingentiog annat än påyrka en bättre statsorganisation för Tyskland, hvarvid den oaflåtligt bemödat sig alt få mycket som möjligt höja just den preussi ska staten. Den internationella statistiska kongressen har just icke vunnit synnerlig uppmärksamhet hos den etora allmänhet: nr, hvilket också är naturligt, men inom de vetenskapliga kretsarna ha dess förbandlingar följts med den största up, märksomhet. Från hofvete sida har kongressen haft ett glädja sig åt ett välvilligt bemötenda. Jag måste till slut omtala, huru man här egentligen betraktar förbunds-:xekutionen mot Denmark. Mao tror egentligen allde es Beke att den skali bli at. och detta antagande skall sannolikt befiones vara det rätta. Ministern von Bismorck eökte fordom, då ban ännu var medlem at reprsentantkaw maren, på tribunen konseqvent bevisa, att slesvig. holsteinarne voro arga upprorsstiftare, som satte sig upp mot sin rättmätiga öfverhet, den danska regeringen, samt att ingenting vore förderfligare än att bistå så dana menniskor. Och af dessa tankar ledes ministerpresid:nten änvu i dag i djupet af sin själ. Så mycket han kan, skall han således söka motarbeta exekutionen, och i de ta bemödande vet han sig vara understödd af nästan alla, som ha inflytande vid holvet. Men ekall beflita sig om aw utforska, på hvad söt den dansk tyska frågan åter låter leda sig in i det dipiomatiska bjulspåret. Inom det liberala partiet integer mav icke någon polemisk ställniog till ett sådant förfarande. Ombud för samtliga norska sjöassuransöreniogar ha varit samlade i Kristinnia för utt uppgöra grunderna till ett gemensamt heigtaingsväsende för norska handelsflottan. on komit nedsattes för att uppgöra detalj örelag. Vid den förut omtalta eldsvådan i Aren lal oppbrunno omkring 50 hus, försäkrade ör 376 000 rdr. Det är upplyst att icke någon norsk hand ande, utan ena svensk, blifvit mördad at en app under vandriog öfver fjellen. Mörda en är häktad och förd till Namsos En mutketör alvek pyligen från kasernen Frederikstad, Man hur ertappat honom i Srankrike. I Hammerfest och Overhaiden hafva jordkakniogar förmärkts. i nsssesastrse UTRIHEN DANMARK. I torsdags lemnade Hellenernas unga ko-: ung sitt lädernehem, för alt euträda resen ill sitt konungsrike. Mycket folk åekådade färden och många hus vid de gator han vasserade voro klädda med flaggor. Öfverresidenten (öfverståthällaren) sade honom arväl på Köpenhamns vägnar, och sjöminitern uttryckte den förhoppningen att han ned sitt ärliga danska hjerta skulle verka ör sitt nya fäderseslands bästa. Sed nkoung Georg stigit i båten, för att gå om ord på IEsbern Snare, ropade han ett: arväl, glöm mig ej! En korrespondent från lägret vid Sle mnar i Fedrelandet följande sorgliga ski. Iring af lifvet der: Man blir nedstämd vid synen af den stilla och epuka prägeln hos lenna truppsamling. Det är fåfängt att ett valft tjog musikkårer göra de mest förtvifade ansträngnivgar från morgon till afton ör att biåsa lif i folket. Alla gå omkring ;ch hänga hufvudet. Och som tillbörligt ir föregå officerarne med sitt exempel. När som flera gån