Aftonbladet – 21 september 1863, sida 2

den följande morgonen, men he:tigen ansatte honom oupphörligt med frågor: Var det icke någon tvist, som sedermera föreföll på värdshusgården, vid er brode:s afresa? Hvad var anledningen dertill? Huru slutades den? Carl af Montsoreau, som nu ver dreifsen till det fierste, svarade sorgsen, men lugn och beslutsam: Det var en tvist emellan två bröder, ers höghet, en tvist, hvaröfver endast Gud och deras egna samveten må döma. Jag torde således vinna ursäkt, då jag beratiå inom mig sjelf behålla alit hvad som blo:t angår mig enskildt.4 Hertigen betraktade honom länge och forskande, med en blick, deruti stod att läsa en djup känslas uttryck; omsider sade han: Vid himlen! Ni är den sällsammaste varelse jag vet mig någonsin hafva hört eller sett. Jag känner redan hela saken, herr grefve, och de ord som vexlades emellan er och er broder batva upplyst mig om hvad som föregår inom er, lika fullständigt som ni kunde sjelf omtala det för mig. Jag vet nu buru jag skall behandla er och vill göra mitt bästa för att befrämja er sällbet. Tro mig, jeg eftergifver gerna den del af berättelsen, som är plågsam för er. Men gå nu på och låt mig höra resten. 4Då ers höglut redan känner saken4, sade Cerl af Montsoreau, rörd at hertigens deltagande, rå torde jag slippa att ytterligare vidröra ett ämne, som, enligt hvad ni ejelf yttrat, måste vara plågsamt för mig.? uDet är också alldeles icke om er broder jeg vill tela, återtog hertigen; men det vigtigaste åtminstone för mig ålerstår ännu alt lära känna, på det att jag må veta på hvad sätt min slägtinge, Maria af Clairvaut, skall kunna befrias utur den......4 här afbröt