Aftonbladet – 21 september 1863, sida 2

rörde han med sitt dragna svärd den onge hjeltens axlar. Derefter tillade han med ett halft sorgset leende: Kanske är ni den siste riddare Bom bliivit dubbad i F:enkrike; men om ock så skulle vara, eå har åtminstone ingen funnits dertill mera värdig.4 Den unge grefven sprang upp med strålande ögon. Minnet af riddartiden var ännu icke höljdt af stoft och mossa, dess höga lefvande avda ver ej fullkomligt utslockn: d; och den nya riddaren kände lifligt värdet af den utmärkelse han vunnit och de pligter den ålade honom. Hertigen återtos start sitt vsnliga lugna sätt att vara och bad Carl af Montzoresu for.fara. Sedan denne således redogjort för de särskilda fientliga hoparnes nedgörande och förskingring, men derefter syntes börja tveka, ioföll hertigen: Huru träffade ni åter er broder? Var vp, riktig emot mig, Logres.? Sålunda tvangen, berättade Carl af Montsoregu vidare huruledes hans broder tagit till flykten, huruledea de ej råkat hvarandra förr än om aftonen i, La Fertt, och den bekymmersamma upptäckt, som då gjorts, att fröken af Clairvaut försvunnit. Min broder, fortfor han, blef af fienden drifven tillbaka ifrån vagnen och trodde, när han sedermera fann den vara borta, att fröken af Clairvaut och hennes tjenare sökt och funnit en tillflykt hos mig, som kort derefter ryckte upp med min trupp; men så snart han erfarit sitt misstag derutinnan, ströfvade han under större delen af natten omkring i trakten, under det att jag åt en annan sida likaledes anställde alla möjliga efterspaningar, eburu förgäfves, Han gjorde sig nu beredd ett til! större delen hoppa öfver hvad som tilldrog eig