Aftonbladet – 21 september 1863, sida 2

honom såsom med en like, ty han kände att om han ock icke kunde i egenskapel mäta sig med denne namnkunnige härförare han likväl var behörig att rätt uppskatta hans förtjerster och i upphöjda tänkesät honom ingalunda underlägsen. Nu deremot kände han sig illa till mods, der han satt bredvid denne utmärkte person, eom han vördade och aktade kanske högre än tillbörligt var, böfvande för det förestående samtalet, som skulle komma att röra sig omkring hans broders felsteg, och bans inbillningskraft arbetade för att uppsöka ursäkter, dem hans omdöme icke kunde godkänna. Han kände sig tveksam, nedslasen och förödmjukad, hen visste icke huru han skulle börja, och han insåg att allt hvad ban kunde säga skulle vara förgäfves. En god stund, sedan de öfriga gått ur rummet, iakttog hertigen af Guise tystnad, ömsom seende ned, enligt sin vana, på sina hopknäppta händer, ömsom k:staude en tankfuil blick på sin unge vän. Det syntes emellert:d, att han ogerna ville yttra nå got, som kunde såra denne, och när han omsider inledde samtalet, skedde det med en omsorgsfull och försigtig grannlagevhet. Nå väl, min bästa grefve4, började herigen, Slåtom oss talå om er träffning med yttarne. Ni gjorde mig nyss lika många rsäkter, för det att ni nedgjort våra fienler, som om det i stället skulle varit ni jelf, som blifvit slagen. Om ni ofta låter ådana fel komma er till last, måste både denrik af Navarra och Henrik aft Guise vörja frukta för sitt rykte såsom härförare. Det var också en tredje Henrik,4 tillade a med slutna ögon och en suck, likasom ör att antyda den grämelse, hvermed han rinrade sig Henrik den tredjes förboppringsfulla ungdom. Det var också en tredje