Aftonbladet – 15 september 1863, sida 3

BÖRA rStn aren eran aNtnR ettan e nen ae Vid stranden af en å, som, följande cn liten fördjupning i ängen, sträckte sitt lopp till den längre bort flytande Marne-floden, syntes en trupp ef trettio till fyrtio man till häst, häftigt ansatte på begge sidor af mer än dubbel styrka och, efter allt utseende, nära att blifva öfverväldigade. Men det, som mest retade hans nyfikenhet, var attj se midt ibland den anfalina truppen en i presterlig drägt klädd person, hvilken, jemte några andra, var ifrigt sysselsatt ats upphjelpa en tuvg vagn, som hade fastnat i gyttjan vid åbrädden. De stridande ryttarne, som befunno sig framför denne person, bortskymde honom stund efter annan helt och hället, och Carl af Montsoreau visste knappt om han skulle tro sina ögon, då han tyckte sig i honom igenkänna sin gamle lärare, abbån af Boisguerin; men ett ögonblick derefier fick ban ätven midt i fäktningen se sin broder, och hans beslut var genast fattadt att på ögonblicket skynda dem till hje!p. Det antal män, som han anförde, var knappt tillräckligt att äfven i förening med hans broders folk bilda en styrka, som fullt motsvarade fiendens. Men han insåg, att mycket kunde vionas genom ölverraskning, och ehu:u han icke trodde sina motståndare vara helt och hållet att förakta, ville han dock icke tillerkänna dem lika betgdenhet med sina egna tappra stridsmän. Så snart dessa derföre framkommo ur skogen, ordnade han dem tili anfall; ryckte med fällda lansar ned emot fienden och tog honom i flanken med en oemotståndlig fart. Skogsströfvarnes anförare hade icke haft tid att dela sin trupp, för att möta denna nya angripare, innan ryttarne från Logåres föllo öfver honom; och han var i ett ögonblick drifven mer än femtio alner tillbaka. ZMA OA