Aftonbladet – 12 september 1863, sida 3

dagen, men möjligen uttagna den andra, ocl hvar är då den valuta hvarpå man grundat sist nämnde sedelutgifning. Äfven befarade han at obligationer skulle blifva svåra om icke alldele: omöjliga att erhålla, så framt man icke först skull låna upp ett kapital för att inköpa obligationer I afseende å icke sedelutgifvande banker hyste talaren den farhågan, att man i förhoppning på utländska penningar tilltagit minimum allt för högt, och att de i dska delegarne icke blefvt annat än ett slags bulvaner för utländska pen ningemän. Ginge det på tok hade man endast de oskyldiga inhemska delegarne att vända sig till. Vidkommande slutligen frågan om räntans fri: gifvande, så fann talaren deri ingenting som med skäl kan ge anledning till farhågor. Man har väl sagt att räntan omedelbart efter dess frigifvande kommer att stiga och till följd deraf måhända åtskilliga långifvare förmås till att upp: säga sina nu mot inteckningar utlånade kapitaler, för att placera dem mot högre ränta; men vid närmare eftertanke torde man dock finna att ingen gerna beröfvar sig säkra hypoteker för att skörda en tillfällig och osäker vinst; dock torde försigtigheten fordra att förbindelser utan fix änta icke, till att börja med, må utställas på längre tid än 3 månader. Vid en kommande riksdag kan man, om så erfordras, bestämma en längre tid. o Hr Wallenberg bemötte hr Åkermans anmärkningar mot 10:de och 13:de 8S i betänkandet n:r I, och ansåg det både allvarligt menadt och fullkomligt riktigt att bankens grundfond i första hand kontant deponeras. Ett annat förfarande skulle dels strida mot principen för all bankrörelse, som egentligen bör grunda sig på en allmänt gångbar valuta och icke på lånehandlingar, dels blifva en erättvisa mot en del af de solidariska delegarne, derigenom att alla måhända icke kunde presentera lika goda papper. Beträffande förslaget att till en del ställa grundfonden på obligationer, vore sådant en obestridlig fördel; ty utan att banken gjort några förjuster, kan det hända att grundfonden vid ett och annat tillfälle behöfver anlitas, och då är det lättare att skaffa penningar på obligationer än på andra säkerhetshandlingar. I afseende å sedelutgifningen deremot medgaf talaren att utskottet förfarit oriktigt, genom sina försök att inskränka densamma. För förbudet att utgifva egna sedlar i stället för inneliggande riksmyntskassa fann talaren icke något giltigt käl. Talaren ville likväl icke motsätta sig utottets vilkor, att kreditivsäkerheter, för att betiga till motsvarande sedelutgifning, må vara ika beskaffade som grundfondssäkerheter; men önskade att orden i den mån samma kreditiv anlias må ur 26 5 utgå. Med sifferuppgifter visade talaren vidare, att len inskränkning i privatbankernas sedelemission, som utskottet föreslagit, kan komma att minska dessa bankers sedelutgifningsrätt med 18!, millioner riksmynt, och hemställde huruvida sådant kan komma att verka gagneligt i en idpunkt då rörelsekapitaler i och för den indutriella utvecklingen erfordras till sådan mängd om nu. Man har riktat ett slag mot privatbanerna; men detta slag torde komma att i stället Irabba riksbanken. Mot den insinuation man framkastat om de muvarande enskilda bankernas benägenhet att vilja motverka uppkomsten af andra nedlade taaren sin protest och öfvergick härefter till fråsan om icke sedelutgifvande banker, erinrande lervid om att till delegare i dessa synnerligast rfordras män som åtnjuta fullt förtroende, och vemötte hr Åkermans uttalande om farhågor för tt dessa delegare skulle blifva bulvaner för utändska långifvare, med den erinran, att en bank, vars styrelse och inhemska delegare vore beydelselösa personer, icke här i landet kunde påäkna någon kredit. I afseende å räntans frigifvande förordade taaren utskottets förslag och gendref hr Åkermans ttrande i denna sak. (Forts.)