Aftonbladet – 12 september 1863, sida 3

detta ännu icke inträffat, så borde väl ätminstone sådant ej befordras Förslaget i 8 1 komme att utötva ett högst skadligt inflytande; för hvarje gång en ny bank påtänkes kommer en. stark pätryckning på departementschefen från de redan existerande mäktiga bankerna att ega rum. Talaren ville visst ieke pästå att detta skulle ske under den nuvarande ministeren, men det kunde framdeles intr och man stiftarla gar för framtiden, icke för tillfället. Förslaget kunde för öfrigt jemföras dermed att mana af fruktan för eldsvådor stiftar ett byggnadsreglemente, hvari husen föreskrifvas skola vara så solida, att derigenom hyrorna och till följd deraf lefnadskostnaderna i allmänhet orimligt stegras. Stadgas fri ränta blir en friare banklagstiftning deraf ett korollarium. I afseende på sedelutgifningsrätten vore äfven förslaget onödigt strängt, och åberopade talaren härvid reservationerna. Äfven kunde han ej begripa hvarför i betänkandet n:r 2 grundfonden för enskilda banker utan sedelutgifning bestämts till minst 2 millioner. Deras verksamhet bestode ju blott i att upplåna och åter utlåna pengar. Beträffande den fria räntan hade talaren så ofta haft tillfälle uttala sina åsigter att han nu icke dermed ville upptaga tiden. Grefve E. Sparre försvarade utskottets motivering. Sedelutgifning vore något mera än vanlig penningrörelse, ty dessa sedlar äro förbindelser, som affärsmännen icke gerna kunna vägra att emottaga; man bör sålunda dervidlag bestämma starkare garantier, ålägga större säkerhet än eljest. Såsom exempel på följderna af en öfverdrifven spekulationslust kunde anföras om för många köpmän nedsätta sig i en stad, då följden blir att någon af dem får göra bankrutt; men om en bank måste göra sådan, blir det förderfligt för hela landets penningrörelse. Erfarenheten har vittnat fördelaktigt derför att regeringen besitter den makt att gifva tillåtelse, som utskottet föreslår att bibehållas. Ingen bank, som blifvit oktrojerad, har hittills stupat. Men det funnes ytterligare ett skäl; den ekonomiska lagstiftningen är i vårt land lagd i konungens hand och, med dess sällan sammanträdande ständer, vore det nyttigt att han egde pröfningsrätten, på det icke deremellan sådana missbruk af bankrörelsen måtte ega rum, som t. ex. för några år sedan de bekanta på Hudiksvallsbanken dragna 3 rårs vexlarne. Utskottets mening hade dock långtifrån varit att motverka inrättandet af enskilda banker. Men orsakerna hvarföre K. M. endast sparsamt beviljat oktroj berodde på ständerna sjelfva, då det funnes stora olägenheter i 1846 års författning, äfvensom representationen yttrat en stark obenägenhet mot stiftandet af privatbanker. Hyste ingen farhåga för den af föregående talare förespeglade påtryckning från bankernas sida på regeringen, till hvilken man kunde hafva fullt förtroende. Kunde icke heller inse att de nuvarande bankerna förtrycka landet och befarade det ännu mindre om nya lagen antages. Ett ytterligare skäl hvarföre K. M. bör ega pröfningsrätt vore att aktielagen af den 6 Öktober 1848 innehåller att man vid bildande af bilag i allmänhet skall vända sig till konungen; ännu nödvändigare vore väl detta vid ett ett sådant företag som en bank. Lagstiftningen bör dessutom framför allt vara konseqvent. I afseende på sedelutgifningsrätten biträdde äfven talaren reservanternas åsigter. Hvad åter beträffar de i betänkandet n:o 2 såsom minimum af grundfond bestämda 2 millionerna, härrörde detta förslag deraf att man för icke sedelutgifvande banker bo ttagit den solidariska ansvarigheten och då måste det finnas någon motsvarande garanti för allmänheten. I afseende på den tredje frågan, eller räntans frigifvande, erkände talaren sig förut hafva varit af olika åsigter om lämpligheten deraf, ehuru han aldrig förnekat grundsatsen; nu deremot vore tiden mogen. Fullkomlig näringsfrihet bör nemligen äfven åtföljas af penningrörelsens frihet. Om man skulle försöka nedhålla priset på en vara, borde det väl göras med lifsmedel och dylikt, men sådant hade visat sig fruktlöst; lika onaturligt vore det med den vara, som kallas penningar. Talaren redogjorde derefter utförligt huru han öfvergått till sina nuvarande åsigter, hvilket skett derigenom att han såsom landshöfding i Elfsborgs län, till folkmängd det andra och till lagsökningarnes antal det första i riket, gifvit akt uppå huru dessa sednare uppkommit, hvar vid han funnit att de grundade sig på kontrakter, icke på skuldebref. Man sålde den gröda, som ännu icke fanns, hvarvid det utsattes ett penningevite om leveransen ej fullbordades, och då hände det ofta att köparen ej utfick hvad han skulle, emedan skördeh ej räckte till. Då uppstod ett nytt slags kontrakter, hvari bestämdes att spanmålen skulle lösas till gångbart pris. Enär landshöfdingeembetet icke kunde taga befattning med dylika skuldfordringsmål, som hänvisades till domstolarne, tog man slutligen sin tillflykt till skuldsedlar, hvilka tillochmed voro på förband tryckta. Talaren hade gjort sig undertättall om hur det gick till vid dessa transaktioner och funnit att man köpte spanmålen på kredit hos köpmannen för 10 rdr och derefter sålde den på torget till 8 rdr. Han hade då talat vid inflytelserikare personer och för 5 procent anskaflat pengar, hvilka utlånades för 6 procent; lagsökningarnes antal hade derefter. minskats. Männe det icke vore förmånligare om man fick taga t. ex. 8 procent, i stället för: att spanmål köptes på förrnämnda sätt? Så-j. som exempel änfördes äfven !egaren af en skogspark, hvilken ville anlägga en ångsåg, men dål! man ej ville låna honom pengar till vanlig ränta, emedan inrättningen är eldfarlig, måste sälja sin skogslot; för underprig tillkapsitalisten. Hu vpdsåken är och blir att lagen icke genom ona4 jurligt tvång drifver till vanhederliga utvägar. Invändningen att räntan skullel stiga genom. dess frigifvande, vore fullkomligt ogrundad. Betyder då ingenting de nu brukliga s. k. provislonsräkningarna6 hvilka understundom minska lånebeloppet med ,. Talaren citerade främmande länders exempel på att räntan tvertom: fallit sedan fen blifvit fi. Pet är natgrligt ätt, om räntan är fix, håller den sig till det hö, sta lagliga. Skulle åter någongång räntan springa upp ovanligt högt, strömma pengarna j; nit, hvarigenom den åter faller. Under 1857— 58 års kris hade myntet gått ur landet, emedan andra länder räntan stod högre. Talaren slu: 1 de dermed att, särdeles nu, då vi genom en riare tull-lagstifining börjat deltaga i verldsrandeln, blir det till förekommande af en han-j, lelskris nödvändigt att frigifya räntan. oh Presidenten Åkerman ansåg privatbanker vara j: vf stort allmänt gagn, och af denna anledning: vore det särdeles vigtigt att kontrollerna äro så tarka att man icke behöfver befara några förli le enskilda bankernas kredit skadliga rubbninsar. Men allt detta trodde talaren kunna vin-l1 nas förutan den pröfningsrätt i afseende å nytigheten, som genom 1 8 i förslaget blifvit regeringen förbehållen. Utöfningen af en sådan pröfningsrätt skulle blifva obehaglig för regeringen och vädlig för dess popularitet; derjemte skulle Jensammå sätta i rörelse en mängd intressen, hvarigenom det för regeringen till och med kunde blifva bekymmersamt att utöfra pröfningsrätten. Beträffande sedelutgifningsrätten för de enskilda bankerna, vore det hpfvudsak att fota dem att allmänheten icke kommer att riskera nä; dock ansåg talaren alt utskottet gått förli ängt i denna riktning, genam att vilja förhindra sedelutgifning, svarande mot de enskilda bankernas riksmyntkassa. Ett fel vore att det nya förslaget lika litet som nu gällande banklag bestämmer storleken af den riksmyntkassa en privat. I bank alltid bör disponera öfver. Lämpligast vore om denna kassa bestämdes till någon viss ; del, t. ex. en tredjedel af grundfonden och att i sedelutgifningsrätt medgåfves till ett belopp sva: I