Aftonbladet – 12 september 1863, sida 3

förbundsbroders tillkomst måste framkalla den revision af unionsfördraget, som i annat fall torde få förvisas till de fromma önskningarnes område. Med en verklig förening förstås i Sverge ingalunda en inkorporation af de öfriga grannländerna. En sådan tanke vore lika orimlig som oklok. Må hvarje folk noggrannt bibehålla sin inre sjelfstyrelse; måtte blott alla Skandinaviens stammar, förenade under en spira, i sitt förhållande till utlandet uppträda som ea enda stat. Dertill fordras gemensam diplomati och tullagstiftning, gemensamt försvarsverk och myntväsende samt, för dessa frågors afgörande, en gemensam representation, der åtminstone den ena kammaren väljes efter folkmängd. — I Sverge hoppas man att en dylik förening bör tillvinna sig hvarje sansad nordbos bifall. Den förtrycker ingens rätt; den betryggar allas väl. Ett Skandinavien skulle deraf framkallas, genom läge, storlek, inre t:llgångar och sina söners kraft, lika äradt och aktadt, som det nuvarande, splittadt i små riken, är sedt öfver axeln. — Mälet är möjligen aflägset, svårigheterna säkerligen stora, men icke bör detta afskräcka från försöket. Må man blott veta hvad man vill, öppet uttala det och kraftigt arbeta derför. Bort derföre med krypvägar och små iatriger; en ädel sak som denna tål nog dagsljuset; den vinner på ärlig granskning och segrar slutligen, som det rätta alltid gör. Vi svenskar böra ej heller glömma, att om Skandinavien ännu saknar siv Cavour och lyckligtvis icke behöfver någon Garihaldi, har det deremot bättre än en Victor Emanuel. Denne sistnämnde är sitt folks ilekling, derföre att han i alla skiften troget asthållit vid den stora tanke, som der kallas Italiens, kär nordens enhet. Svensk.