Aftonbladet – 10 september 1863, sida 3

adjunkts-lönegraden 42,500:4 blilvit i ekoaomisk hänsyn för 5 år degraderade, och på hvilkas befordran staten alltså gjort en opåräknad vinst, är och blir förvånande. Från kgl. ecklesiastik-departementet kunde ständerna emellertid lätt få tulförlitlig uppgift om antalet af dem, som här äro i fråga, och som blifvit lektorer utan eller efter aflagda prof, utan eller med ledamoiskap i domkapitlen med ty åtföljande både juridiskt och ekonomiskt ansvar och med göromål, som ingalunda uppvägas utaf befrielsen från 2 läsetimmar i veckan. För denna ännu mer ansvarsfulla tjenst4, nemligen föreningen af lektorat och andel i stiftsstyrelse jemte ansvaret för betydliga kassor, är kanske denna löne-degradering isynnerhet obillig — hvilket fall dock torde gälla om endast en eller par lektorer. I en utförlig artikel om de ekonomiska skolfrågorna yttrade Aftonbladet den 10 sistl. Juli härom följande ord: t— Deremot återstår ett vidtaga någon åtgärd för afhjelpandet af det missförhållande, som blifvit en följd af den nya befordringsprincipen, d. v. 8. den bekymmersamma ställning, i hvilken de lektorer äro och framdeles komma att vara, hvilka sedan de ofta 10 å 15 år tjenat såsom adjunkter, vunnit befordran efter densammas antagande eller hädanefter vinna sådan befordran. Dessa, hvilka dock måste vara män af någon förtjenst, äro ovilkorligen dömda att tillbringa ett decennium efter gin befordran i underordnade ekonomiska vilkor. — De kunna icke uppnå en för män i deras ställning berglig iöneinkomst förrän vid den tidpunkt, som lör de flesta menniskor är lefnadens afton. Ehuruväl detta förhållande är temligen obilligt, och åtskilliga enskilda motioner framställt förslag om dess rättande, tror man sig veta att statsutskottet afstyrkt alla sådana förslag. — Förhållandet är emellertid, att anspråken äro ganska små och den terminus, hvarifrån man har att utgå, temligen gifven, hvädån äfven kostnaderna äro både obetydliga och lätt beräkneliga. — Under den lifliga skriftvexlingen i tidningarna om skolfrågorna har man väl sett (i Post-Tidn., Degl. Alleh.) yttranden i samma syfte, som ofvanstående utdrag ur Afionbladet, men intet som bestridt detsamma. En annan fråga, som står oafgjord, och genom hvars bifallande ständerna ega ett tillfälle att rättvist kunna ersätta eller belöna vid läroverken nedlagda mödor, är det förslag, att lektor, hvilken förut eåsom adjunkt eller kollega skött lektors-vikariat, skulle från början af nästa statsregleringsperiod tå såsom grund för högre lönetur beräkna sig till godo det antal slutade läse-år, dock icke öfver 5, som de med godt vitsord på sådant sätt tjenstgjort. Det torde kunna antagas, att ingen adjunkt från åtminstone högsta lönegraden blifvit befordrad till lektor utan att ban förut vikårierat såsom sådan, och genom antagandet af denna punkt skulle en sådan lektor strax komma åtminstone närmare till nästa lönegrad. När man dertill bar sig bekant att rädana lektors-vikariater gemeniigen hitintills icke medfört andra förmäner än: ionebafvande adjunktslön — s.k. meriter, så synes det nog obilligt, att dessa meriter skola bhfva gjorda alldeles ofruktbara och lika med intet; och för framtiden torde det derföre vid behof af lektors-vikarier, då naturligtvis inga docenter från akademiernoa lära stå till buds, blifva ingalunda inbjudande för skickliga adjunkter att öfvertaga vikariaterna med dessas nya mödor. Att presteständet, der dock läroverkens eforer och många, som varit eller äro lektorer, hafva ett ord med i laget, gått så långt i stränghet, att ståndet velat från ifrågavarande vikarie-års antal borttaga de 5 första, är något särdeles oförklarligt. De, hvilka med godt vitsord arbetat såsom lektorer, och hvilka genast stått redo att öfvertega ett svårare och ansvarsfullare kall, förtjena de icke alls någon liten uppmuntran, någon lön för dervid i det allmännas tjenst nedlagda ansträngningar och mödor? Skolkarl.