Aftonbladet – 10 september 1863, sida 2

: goda lynne, nickade han vänligt och smål åt de andras skämt och infall, äfven då oc Idi svarande i samma ton, eburu något mera jäterhållsamt och utan att åsidosätta en viss d värdighet. På några och tjugo alnvars alstård vinkade han med handen ät den bakom ridande truppen och kommenderade haltt, hvarefter han, åtföljd af officerarne, re fram till grefven ar Logeres, tryckte med värma hans hand och yttrade, vänd till sitt sällskap: Mina herrar, denne tappre ädliogs mod, skicklighet och själsnärvaro har jag att tacka för mitt lif och min frihet. I ären mina vittnen, att jag oförbehållsamt erkänner den stora skuld, hvaruti jag häftar hos honom, och högtidligen förbinder mig att i allt bvad jag kan söka återgälda den, om jag någonsin får tillfälle dertill. — Ers höghet uppskattar allt för högt dem ringa tjenst jag varit nog lycklig att få bevisa er4, svarade Carl af Montsoreau. sJog är kommen hit ifrån en aflägsen trakt, för att uppsöka ers höghet och, ehuru något sent, ställa mig och mitt folk under ert befäl, för att utur det gemensamma fäderneslandet förjaga dessa band af främmande äfventyrare, som icke hafva något att skaffa med våra inbördes stridigheter. Under min resa träffar jag ers höghet, ser er i fara att falla i fiendens händer och fullgör den enkla pligten att uppbjuda all min förmåga till er räddning. (Forts.) VON SPOIGEESTT SA