Aftonbladet – 8 september 1863, sida 2

respekt och ,vördaad, kunde vilja äta tillsammans med en person af ctt så ringa yttre. De undrade ännu mera, när de, sedan maten blifvit framsatt, sågo grefven för blifva stående och icke intaga sin plats vid bordet, förrän den främmande f i ned. Den ende, som syntes märka något, var den lilla Ignati, som med låg röst ytt rade till Gondrin: Denne mäster Henrik är icke den han synes vara. tHvem är han då?4 frågade Gondrin i samma ton. Jag tror att jag skulle kunna säga det, om jag ville, svarade gossen, men nu kan det vara nog för oss, att vår husbonde tyckes känna honom.t I detsamma inkom en man, enkelt gråklädd liksom den främmande, och lemnade honond ett hopviket papper, som han med mycken uppmärksamhet genomläste, hvarefter han vände sig till Carl af Montsoreau mejl den frågan: Huru många man har pi Med er, min unge vän? . Endast sju, svarade Carl af Montsoreau, mig sjelf och min page oberäknade. Men de äro alla väl beväpnade, raska och modiga, och jag, den åttonde, hoppas icke stå tillbaka för någon af dem. JO fva säledes, alla sammanräknade, sade hans bordskamrat efterlänksamt, i fall vi nu genast ekulle bezifva oss på väg. Jag och mina följeslagare voro från början sex när vi kommo bit, men tre hatva blifvit bortskickade och kurna ej väntas åter törr än i morgon bittida. Nå, det är kanske bättre att vi dröja tills det blir dager. Jog måste hafva tålamod till midnatten, för att få veta om man icke ämnar hålla sitt löfte, ehuru, efter hvad här står, det ser ut att redan vara brutet, — Hör hitt, fortfor han till den tjenare, som medfört papperet och nu stod bakom bans stol; luta dig ned, jag har något alt säga dig. Derefter talade han nägra minuter tyst till mavnen och tillade högt: Om du far