Aftonbladet – 8 september 1863, sida 2

för skörden såsom i hög grad dystra, och det påstås att befolkningen går ett totalt missväxtår till möte. Hvad de olycksdigra frostnätterna i Juli månad lemnade orördt har natten till den 4 Augusti, då frost åter inträffade, härjat och Srstört — I dag på morgonen föll åter härstädes elt under flera timmar fortfarande stridt rego. 1 Fram på förmiddagen klarnade det likvällv upp och vi ha sedermera under dagenslopp haft vackert väder med mild temperatur. — Följande skildring af ett läsaremöte, som på mänga ställen i landet nog torde finna sina motstycken, lemnas af en korrespondent till Göteborgs tlandelstidning: Fredagen den 27 Augusti hölls nära Sandhems jernvägsstation under öppen himmel ett slags gudstjenst, föranstaltad af ett i orten boende äldre fruntimmer och ledd af fyra herrar, som på hennes inbjudning begitvit sig dit för detta ändamål. Dessa herrar voro medicine doktorn M., kronofogden Ih., en f. d. folkskolelärare och en f. d. enickaregesäll. En talrik skara allmoge och flera ståndspersoner samlades för att höra dem. Mötet räckte från kl. 9 f. m. till 3 e, m., under omvexlande sång, bön och prekan. De fyra herrarne, som förklarade dik sig ingifna af den helige ande, lade församlingen på hjertat, att tron — den tro, som de hafva — allena rättfärdiggör menniskan, och de dundrade väldeliga mot enhvar, som inbillar sig att ett fromt lefverne, med sin naturliga frukt af goda gciningar, skulle kunna från helvetet rädda som icke håller för sanut hvad de I för sunot. Att föra en medniennis nitro är således det enda k kan utöfva, ty det är I full konseqvens hä j larne genöm ett exempel. att beskaffenbeten af de medel, som i sådan ulsigt envändas, är en bisak. Eller rättare: man kan använda hvad medel som helst. Talaren kände en väckt bonde, hvilken Gud vid ett visst lägligt tillfälle hade befallt tända eld på sin grannes sädesåker, för att derigenom väcka denne syndare. Då han frågade hvarför den fromme grannen gjort honom detta, fick ban, yttrade talaren, det mest pesktiska svart, som bestod derutt,: att: själön är lörmer än sädesåkern. Teleren öpplysie j. buruvida länsman och domare lade sig i eaxen och be fordrade den gudfruktige mordbränneren till cellfängelset eller då Det behöfver ställningar om Gads vä till menniskorna, hviki rpe här meddelade, voro sådana, ov hy. tje tänkvude hedning i Sokrates dagar skulle blsgts för dem och funnit dem ovärdiga. Jag wvill dertöre icke påstå, att de höll sig inom ortodoxiens råmärken; dylikt för man äfven böra från predikstolarnes Den Gud, som desse väckte känna, är i Nya Testan:en!ets eller de ädlare profeternas andiise Gud, utan den Elobim, som spisade fkött i Mamres lund, beiallde de uttågande israeliterna stjäla egypternas sillver samt slå erxöfrade steders barn med svärdsegg. Vid ähöranvdet al dessa vedervärdiga utgjutelser rann mig i sinnet hvad redan Kant på sin tid anbefallde; att vära barn, såsom motgift mot dogmatiska förirrelser, mätte i skolan få inhemla en rättsoch sedlighetskatekes. Ty att sädeva åsigter, som de, hvilka i den ofvan omtalade fromme äkersvedjaren fiona sitt mönster, icke äro eghade vit klårgöra rättsbegreppen, befrämja sedligheten och befordra ett sundt samhällslif, torde vara allom iolysande. Hvad intryck de ifrågavarande apostlarne gjorde på den församlade menigheten är svårt alt säga; svarade intryckets styrka mot deras värma i röst och gestikulation, få var den stör. De arbetade, så ult svetten rann af dem. Jag ekulle vilja rekommendera dessa herrar till att närmare studeras af våra läkare. De hafva bestämdt intresse ur paologisk synpunkt, likasom enhvar i deras skygga blickar ka det yttre tecknet af deras sjukliga inre själslil, af de osunda föreställnimgar, kriog hvilka deras religiösa känsla shograt sig. Mötet fick ett visst dramatiskt intresse derigenom att en af åhörarne, jernvägstj mensen R., tog sig den drisugheten att uppträda och göra anmärkningar mot ett och! anuat, som den helige ande skulle hafva ingifvit talarne. Han hyste åtskilliga tvifvel om dessa ingifvelsers verkliga ursprung; han tyckte, att dessa haus tvifvel bestyrktes genom berättelsen om den gud-ingifne bonden, som nedbrände sin grunnes säd, och önskade att kronofogden Th:s fögderi måtte iörskonas från folk med inspirationer af så be tänkligt slag. Hr R:s invändningar, som äfven gällde deras begrepp om Gud 0. 8, V.; emoitogos icke med godt lynae. Den bland de fyraj missionärerna, som åtagit six att bemöta hans yttranden, avgreps härunder af pervösa ryckningar i hakan, som gjorde att orden ackompagnerades af ett siags tandugnisslan. Var det vrede, väckt af imvändningarne? Eller var det ea plötsligt påkommen fysisk svaghet? Nog af, han fann slutligen ett medel att i from och kristlig for u qväsa opponenten: han vände sig nemligen till menigheten och uppmanade den att på knäj bedja för den förstockade tviflaren. Men mot detta förslag — som var otörsigt emedan det kunnat rödja oppositionspartiets . styrka — uppträdde en väckt bonde med den förklaring, utt ett knäfall är den syndaren icke vard (värd). Härmed slutade mötet. Apostlarne följdes från platsen af ett antal beundrare. Men Siskilliga åhörare, bland dem äfven förstå dige män bland allmogen, tackade jernvägstjenstemannen, för att han icke lätit de för res utgjutelser passera oanmärkta. sr e en afta2. mit de föreen och förhällarde