Aftonbladet – 8 september 1863, sida 2

hastigt, som vi kanske båda väntade, när v först inträdde här i rummet.t Mycket möjligt, raäster Henrik, sad Carl af Montsoreau; ty om vi ha samm väg och i fall ni är ensam, som ni så är jag icke sinnad att lemna er förr ä jag ser er i säkerhet på andra sidan Rheims Det ligger en stark trupp ryttare på väge: till Chalous, och jag vet en man, för hvil ken jag hyser allt för stor vördnad och akt ning, att jag skulle vilja se honom onödigt vis blottställa sin person. Jag har väl blot några få män med mig, men med goda an ordningar och för ett etort ändamål kuont dessa få uträtta mycket. Främlingen3 anletsdrag antogo ett uttryck af nyfikenhet och förvåniog. Man såg på hans läppar ett leende, som kunde härrör: af bäde munterhet och rörelse; och bkvä svätvade ett moln af tvekan öfver han panna, under det att han skarpt fixerad den unge ädlingen. Slutligen, efter er stunds besinning, återtog han: Ni stridde vid Coutras hvarken för Henrik af Navarra eller för Anne af Joyeuse; har jag ickt rätt derati? Mycket rätt, mäster HenrikZ, svarade Carl med lotsad liknöjdhet: Jag fäkta icke för kättare, emedan jag, Gud ske lof är en god katolik, och icke heller för kung liga gunstlingar, sedan bjaltarne af Jarnac och Moncoutour mäst giva vika för få fänga narrar och sminkade dockor. Ett sarkastiskt löje sväfvade öfver främ. lingens drag, under det att han yttrade: ue der två goda, visa och giltiga skäl. som en notarie måste godkänna. Men säg mig, ädle herre, hafva vi någonsin råkat förr? ? Aldrig4, svarade Carl af Montsoreau tom vi icke råkats innan vi bletvo födde till denna verlden. Emellertid, mäster Hen: rik, vill jag, för att göra slut på de tvi velsmål ni ännu kan hysa om mig, hel enkelt säga er att jag kallar mig Carl ai Montsoreau, grefve till Logåres, om hvil