Aftonbladet – 7 september 1863, sida 2

bord och prydd med en tuppfjäder, fästad vid en knapp åt högra sidan. Stora ridstöflar af ogarfvadt läder gingo honom upp öfver knäng, vid hans sida syntes endast ett t svärd och han bar en spetskrage, som agde ned ifrån halsen, i stället att vara uppstående, enligt tidens bruk; knapparne i hans rock voro af agat, och mellersta fingret på hans högra hand pryddes af en enda stor ring, synbarligen mindre väl arbetad. Hun satt vid den ena långsidan af bordet, med ett bläckhorn framför sig och en penna i handen, ifrigt skrifvande på ett ark groft papper, som värden hade anskaffat ät honom; så att, när man såg honom der han satt, man lätteligen borde anse honom vara någon underordnad tjensteman i den lilla staden med inkomster, som ej voro öfver sig. Denna slutsats skulle ock säkerligen Carl af Monizsoreau dragit af hvad ban såg, om icke den något spanska formen på främlingens hatt och det ovanliga sätt, hvarpå han bar sin krage, kade gifvit anledning tilltves kan; och oaktadt den unge ädlingen, som vi vetr, var fördjupad i sina dystra tankar och således föga bekymrade sig om allting utom honom, fanns det likväl uti främlingens hållning och utseende något, som fängs) ade hans uppmärksamhet och gjorde honom nyfiken, utan att han kunde förklara hvarföre. Vid ljudet af den inträdandesst:g i rummet, vände sig främlingen åt sidan och lyflade sig litet från sin stol; men. som han genast vid första ögonkast såg, att han hade en alldeles obekant person för sig, så återtog han genast sin Plats vid bordet och fortsatte att skrifva. en unge grefven pick långsamt till spiseln, drog en stol närmare lit och utsträckte sig derpå framför clden, med ryggen vänd åt den främmande, för utt icke gifva sig utseendet af en spejare på hans förehafvande. (Forts. följer.)