Aftonbladet – 7 september 1863, sida 2

tare än eljest krossas under bördan af ett verkligt missöde. Så var förhållandet med Carl af Montsoresu, som fann sig så oför modadt bedragen i sin kärlek, på samma gång som hans tillgifvenhet för sin ende broder erhållit en våldsam stöt. Han kunde icke längre se Gaspard af Montsoreau med samma ögon som förut. Han kunde icke längre skänka honom sin aktning, sitt förtroende; och den återstod af broderskärlek, som ännu fanns qvar i hans hjerta, gjorde honom endast mera sorgsen, då han fann sin broder icke vidare vara deraf förtjent. Hans djupa nedslxgenhet kunde ock skönjag i hvarje rörelse, hvarje åtbörd; han tycktes knappt märka den mat som var framsatt på bordet, och han tog endast mekaniskt för sig af det som stod närmast. Sedan han hade ätit så mycket, som fordrades för att tillfredsställa naturens oundgängligaste behof, lät han sitt hulvud hvila emellan händerna och försjönk i djupa tankar, till dess att gossen, som oförmärkt smugit sig fram till honom, i en ijuf, smekande ton tilltala e honom: tFår jag icke sjunga en visa för hr grefven? Sången kryddar ofta en ringa anrättning bättre än allt hvad en hertigs kök kan åstackomma. tIcke nu, Ignatit, svarade grefven. Du skall epara din sång till ett annat tillfälle, min gode gosse; gå vu till sängs och hvila dina späda !emmar. Oakiadt sin vägran erfor Carl at Montsoreau ett angenämt intryck af gossens välvilliga anbud. Då olyckan sänker sin tunga arm öfver oss, finna vi en viss benägenhet tl menniskohat, om äfven emot vår vilja, intaga hjertat, vi börja betvifla om något sådant, som kärlek, erkänsla, ömhet eller ädelmod, ännu finnes till i verlden; och då är det ljut, glädjande och tröstrikt, om något inträffar, vare sig huru litet och obetydligt som helst, hvarigenom vi finna vår stränga dom öfver verden vara vrång och orättvis. Den följande morgonen fortsattes resan,