a, hade den förut rådande dimman hun nit skingra sig, den gråa molnslöja, hvar med hiralen under den föregående dager verit betäckt, blifvit af solen och vinder sönderdelad i små strödda fragmenter, luf börjat att kännas mera våriik och an ten b geräm att inandas, och hela nejden rundt omkring enotagit ett lifligare cch gladare ut seende. Då Ignati stod vid sin herres sida för at hålla i deunes stigbygel, vid det han skulle sitta upp till häst, fåg man hans mörka ögon fästade på den unge ädlingen med ett ut tryck af kärlek och tacksumhet, hvarpå det var omöjligt att misstaga fig. Det är sannt alt man kan under ett emålöje dölja hotfalla känslor, att ögonens språk stundom kan vara lika lögnektigt som tangans, att intet menskligt sätt att uttrscka sig är helt och hållet fritazet från möjligheten att förgiftar af lock och förställning, och att äfven hand lingar kunna vara lika falska blickar och ord; men det gifves ögonblick, då sjä len, fri och obeslöjad, visar eig genom alle de betäckningar, hbvarmed den blifvit af vanan och slugheten öfverhöljd; och vid sådana tillfällen finnes uti färgspelet på anletsdragen, uti sättet att blicka, uli läpporne3 rörelse ett visst något, söm förråder hjertats ionersta tankar, de må vara goda eller onda. Carl af Montsoreau såg ned på gossen. lade sin hand på hans bufvud och eade: tDu är en fri menniska, Ignati, och icke en slaf. Jag har betolt italienarne det pris de salte på dig, icke för att tillhandla mig din person, utan för aut återköpa din frihet; och du får sjelf välia, om du vill stanna qvar hos mig, eller gå hvart du behagar.4 Jag vill följa er genom hela verldent, svarade gossen; och oaktadt han ej yttrade