denna uppstudsiga åtbörd besvarades ögonblickligen med ett kraftigt slag af den unge ädlipgens hand, som sträckte karlen till marken. Itt hö t skratt skallade itrån värds. huset, der en mängd folk försemlat sig för att åskåda uppträdet; och de italienska äf ventyrarne togo till fötterna, så fort de förmådde, utan att stanna förrän vid ändan af byn, der den äldre karlen vände sig om och hotande svängde sin knutna hand emot grefven af Logeres. tKom, min gosse, sade denne, utan att vidare bekymra sig om de flyende; kom in och tag dig ltet mat. Du ckall få en bättre herre i mig än den du lemnat. Gossen fallade hans hand och kyste den med hängifvenhet. Den unge ädiingen förde honom med sig in på värdshuset och frågade honom derunder: Hvad var det, som de ville tvinga dig till när jag kom ut och frälste dig iträn deras misshandlingar? De ville förmå mig att spela och sjunga ör er och söka fängsla er uppmärksamhet, ör att bereda dem tillfälle att under tiden. behändigt byta ut den dyrbara diamanten på er haft, som ni lagt ifrån er inne på värdshuset, emot en glasbit af samma storlek. NIONDE KAPITLET. Utförandet af en god gerning är den ljufvaste balsam för ett råradt hjerta. Medve-! landet hörom följde Carl af Montsoreau till hans nattläger; och ehuru ban visserligen icke sof godt, åtnjöt han likväl mera hvila in han någonsin hade kunnat föreställa sig. Den följande morgonen fann han — hvad ri så ofta finna — att hvad man gör i en idel och välvillig afsiget medför sin egen velöning, som vi icke kunnat beräkna. Den tackars gossen, som han hade befriat utur