Aftonbladet – 4 september 1863, sida 2

packgods; och allesammans hade belunnit sig på borggärden ungefär fem minuter, när Carl af Montsoreau, åtföljd af sin broder och abben af Bo.sguerin, kom ned utför den från stora salen ledande trappan, och hans starka stridshäst framfördes, jemte en annan till ombyte. Den unga ädiingen var blek likasom den föregående dagen och siarka sinnesrörelser häfde hans bröst; men bans bällning var Ingn och frimodig. Han kastade en lång afskedsblick på den kära fäderneborgen, som han nu var beredd att lemna, kanske för alltid; och hans min uttryckte härvid en fast och orubblig beslutsamhet, i fullkowlig motsats till den oroliga rörelse. som vexla de på hans broders ansigte. Carl af Montg).eau tryckte under tystnad abbens band, yttrade derefter några ord och gjo de några frågor till de väntande tjenarne samt vände sig slutligen till sin broder, utsträckte sin hand emot honom, fästede sina ögon på honom med ett uttryck af välvilja och sade: tForväl, Gaspard!5 Markisen tryekte hans hand med vild häfttighet, men var å upprörd att hon icke kunde tala. Cerl stack sin fot i stigbygeln och lyftade sig långsamt upp i sadelo. helt annorlunda än med det raska språng, hvar med han eljest brukade stiga till häst, cå han företog någon utlart från slottet. Då han derefter skalle rida ut genom. porthvalfvet, kände ban någonming som strök. emot hans fot och yturede, vänd til sin broder: Drag försorg om min stackars Castor och var väelig emot honom, Gasprrd. I detsamma föll hans blick på ett af de högre fönstren i slottet, der just nu gardinen drogs tillbaka, eburu man så lånet ned ifrån icke kunde se den hand, som höll i ardinen, ciler det öga, eom sålunda tick Hfätle ovt skåda ut genom fönstret. Med en suck lät han sin häst gå ut ge nom port-n. under det ov posten på vallev nedkellade Guds välsigaclse öfver honom,