Aftonbladet – 3 september 1863, sida 3

3 idealet af ett hotell faktotum och då den berömde Thor Andersson i Lund, berömd ) I mindre för sitt hotells ovanligare beqväm) I lighet, än för den artighet, hvarmed han följde sina bortresande gäster ner för trappan och, i fall det då händelsevis regnade, bad dem om ursäkt för att vädret var så .dåligt?, då bemälde Thor Andersson — säger jag — räknades för en stjerna af första Jordningen och för den bästa af alla möjliga I värdar: Allt detta är i våra dagar mycket Jförändradt. Ånspråken på komfort hafva Itagit ut sin tätt äfven med afseende på logis för resande?, till och med i flera af fvåra mindre städer har den fordna törftigTheten lemnat platsen för verklig lyx, vi hafva börjut att följa med vår tid ej mindre i sättet att färdas fram, än i sättet att hvila ut efter färden, hvarje stad i detta land skali snart ega att presentera den främmande fett litet stycke Europa åtfninstone i form af ett hotell, fsådant det bör varaX; det tppstår efterhand (det går med jättesieg!) alltfler och fler dylika uppfriskande och trefliga oaser i öknen, som vi med tillförsigt kunna Tanlöpa med våra tbondkamelert eller från jernbanan beqvämt förflytta oss till en med rödt schagg beklädd dioska, vi hafva äntligen fattat hotellets grundtanke och grundväsen, vi hatva införlifvat oss dermed och vi bafva med framgång satt teorien i handling. Det är icke min föresats att vid detta tillfälle hålla mig specielt till hufvudstaden; jeg kunde säga diverse vackert om Rydbergs hotell, men det vore att upprepa af många andra förut upprepade saker; det är ett etablissement af första klassen, vare det nog sogdt. Det må hellre uttryckligen nämnas och blifva för samtiden underkunnigt, att det gifves provinsstäder i vårt land, hvilka i fråga om Rydbergshoteller redan täfla med hufvudstaden på ett till och med ganska öfverraskande sätt. Jag tilläter mig härvid straxt bemärka, att detta hotellbyggeri i landsorterna ingalunda är något enstaka fenomen af provinsielt framskridande, utan väl snarare måste betraktas och bedömas i sammenhang med en hel hop andra saker och företeelser af till och med ännu större betydelee. Det torde kunna sägas om de allra flesta af våra landsortsstäder att de för ögonblicket äro i en högst märklig utveckling; om de större af dessa är det till och med tillåtet att yttra, att de i de sednaste åren utvecklat sig och fortfarande göra det med en lilskraft, som efier våra eljest vanliga förhållanden ihå kallas utomordentlig. Man misstager sig, om man tror, att det endast och uteslutande är prunkande hoteller för resande, som våra pro vinsstäder affektera; det uppföres på samma gång storartade skolor, offentliga byggnader af alla slag, teatrar, banker, börser, stadshuge, att icke tala omenskildas magnifika palstser eller imponerande fabriker, och liksom belysningen med gas numera snart är alliän öfver hela landet, så börja äfven gatorna öfverallt att antaga en europeisk kultur förmedelst tuktade stenar och hyfsade flistrottoirer, man har fått sinne för små gröna promenader innanför stadens tullar, man betinner sig redan mycket nära införandet af the square? såsom ett väsentligt element i en stads inre anordning, man värdur sig om sina offentliga brunnar, man lägger kloaker i stället för rännstenar, man spekulerar på vattenledningar. I en och annan al dessa nämuda improvements stå vissa landsortsstäder redan till och med framom hufvudstaden, — ätskilliga gator i den nybyggda delen at Jönköj ing, med sin förträffliga estenläggniog och sina breda, eleganta trottoirer af huggen sten, hafva t. ex. intet fullt motsvarande Stockholm, — i ett och allt hålla dessa eamma städer temligen jemna steg med den stora Mälarestaden. I detta afseende, -— tilläggom äfven i flera andra, — frapperas man af en himmelsvid åtskilnad mellan de svenska provinsstäderna och liknande i diverse främmande länder, t. ex. i Danmark, De danska landsortsstäderna krympa, med högst få undantag, snarare ihop, än de utveckla sig, gå de i något framåt, är det gerna mer och mindre slafviskt i hufvudstadens spår, de anstränga sig då för att imitera Köpenhamn, de drömma sällan om att sjelfva taga ett iaitiativ. Köpeohamn är i Danmark nästan allt, det är en centralisation, som i mycket till och med öfvergår den franska, och detta visar sig redan 1 mångfaldiga yttre törhållanden, t. ex. just byggeriet. Köpenhamn bygger nya och vackra qvarter, provinsstäderna endast lappa sina gamla korsverkshus, och uppriktigt! hur se väl sådana andra ordningens städer i Danmark ut, som t. ex. Ödense, som Roeskilde? Ställ vid deras sida, icke Göteborg — hvilken sted äfven inom Sverge är en stad för sig — utan Örebro, Jönköping, Upsala, Wexiö, Norrköping. Åtskilnaden är enorm. Det blifver redan vid denna jemförelse uppenbart, att i Sverge är det decentralisationen, som epelar en roll öfver hela landet och som systematiskt strälvar allt vidare framåt; detta är visserligen en naturlig följd redan af landets geografiska beskaffenhet, men det torde dock ligga gan ska djupt äfven i den gamla tradivonella landskepssjelfständighketen och den deraf under århundradena bevarade, fast först i sed nare tider mera utvecklade, andan för en