Aftonbladet – 2 september 1863, sida 2

hafvande kunna tycka, att jag försumma dem, och jag har beslutat att begilva mi dit redan i morgon bittida. Det första intryck Gaspard erfor af dess: ord, var utan tvifvel tillfredsställelse, mel han qväfde snart denna ovärdiga känsla fattade sin broders hand med en orolig blici och yttrade: Mn Gud, Carl, hvad tänke du på? I en sådan årstid och under de oro Jigheter som hemsöka hela trakten! Kon ihåg att Logåres ligger nog långt härifrån. Carl af Montsoreau återtog med ett sorg set leende: När denna unga dam kund begifyva sig på en lika lång resa, under e ännu oblidare årstid, endast för att upp fylla sin pligt emot en är el anförvandt, skull väl jag då tvcka, Gaspard? Fy, hon skull anse oss vara en familj af prester och mun kar, om vi icke skulle våga oss ut vid an dra tillfällen än då solen skiner, eller ut litet blåst söka en ursäkt för att icke fare till ea ort i grannaskapet. Jag skall ickt mycket förminska din garnison, min dyr broder, Om du endast vill åt mig afsti Gondria, som egentligen ock är kommer ilrån Logeres, så behölver jag för öfrigt blot mina begge väpnare. Med dem skall jag nog kunna slå mig ut på vägen.4 Gaspard af Montsore2u var spirt tillfreds ställd med denna sin broders anordning. Har gjorde visserligen ännu en O0b Aunan in vändning, som likväl fö. rade i styrka all efter som be, kom att betrakta Maria a varvaut, och han kunde knappt undertryck: den glädje han, i motsats till sitt dystrs lynre på morgonen, nu erfor, endast stör af det obehagliga intryck som gjordes pi honom af den tanken, att han så utan al saknad skildes från sin broder. Maria a Clairvaut återvände till slottet, nedslagen och sorgsen. Hon kunde väl icke i hela des: vidd inse det förhållandet, att hennes sval till Carl af Montsoreau var den hutvudsak ligaste orsaken til hans resa, men hon kände dock ait eå måste vara, åtminstone fill er viss grad. Hon klandrade sig sjelf härföl