Aftonbladet – 1 september 1863, sida 3

let; Victor Hugo kryper in i en kup; om jag ej misstager mig, yttrar han åt några derinne på märkvärdigt god vestgötska: ligger min paraply på ein plats, Greta du?t4 Det gifves intressanta möten äfven på våra gammaldags gästgifvaregårdar; dylika möten höra till mitt life märkligaste minnen. Min mångåriga bekantskap med vår store turbinkännare och rättslärde major S. härleder sig från en gästgifvaregård i Nerike; det var på en gästgifvaregård i Östergötland jag första gången hade äran se och vexla ord med den frejdade författarinnan till diktsamlingen Rosor i vatten4. Salig Juringius träffade jag första gången på en gästgifvaregård i Södermanland och min föga mirdre saliga vän Bernhard Cronholm första gången just på Käflinge gästgifvaregård i Skåne. Detta slags möten sakna emellertid för det mesta det plötsligas och abruptas naivetet, de ega den åtminstone i vida mindre grad än jernvägsmötena. Man träffas händelsevis, men oturen kan göra, att man å ömse sidor nödgas vänta på skjuts två hela timmar, under hvilken tid nyhetens behag hinner att fördunsta; mången bekantskap passar bäst för minuten, som blixt i förbigående kan den vara bra, förlängd som länsmannen i en tobakspipa blir den lätteligen sur och förorsakar qvalm. Deremot finnes det ett tredje slags möten på landsvägen, som storligen närma sig jernbanekategorien och hvilka ofta ega eu hög grad af verklig poesi. Det ärryttaren, som händelsevis på sin väg korsar en charmant ryttarinna från närmaste herrgår!, det är den resande, som passerar en grupp af sjungande tärnor med blåklint i lockarne, det är två vagnar, som mötas vid krökningen af en landsväg (det går ockeå an midt på raka vägen), och ur hvilken diverse hufvuden betitta hvarandra i förbifarten med eller utan lorgnetter. Något af det sista slaget har häromdagen händt mig någonstädes, hvarom på följande sätt: Emellan Steuhult och Bo det är; en makalös trakt, på turist-paroll! förtjusande, fast åt ömse håll det stundom vildt mellan bråddjup bär! En tjusande trakt med sjöar blå, som glänsa fram mellan ek och fur! skogarna lodrätt, — du vet knappt hur, — från bergstoppen ner i vattnet stå. Två postdiligenser här möta hvarann, — de preja hvarandra på sjömanssätt; att prata litet gör vägen Jätt och en half minut man offra kan. Men medan postiljonernas glam från kuskbock öfver sill kuskbock går, jag roten ner från fönstret slår och sticker mit hufvud ur-gluggen fram. O, hvilken hägring! o, hvilken syn! Den näpnaste lilla amorin, de klokaste ögon, en småskälmek min, och rosor de friskaste på byn! Hon håller sitt lockiga hufvud stödt mot knubbiga armar och händer små; igenom sitt fönster hon tittar så helt nyfiket, oskuldsfullt och sött. Hvad mamma derinne till orda tar, stor sak! hon låtsar om ingenting, hon ser i sin Smålandsverid sig kring, hon mönstrar den främmande konstiga karl. O himmel! hvi har jag ej nu på stund en påse med russin och Stockholmskonfekt ! Hur skulle hon ej ha rodnat täckt och myst med sin lilla friska mund! O hvilken surprise, om den fallit ned, behändigt mättad i hennes sköt! Hur skulle hon nigt, båd brydd och söt, vid vagnsdörren då efter ungmörs sed! — Du täcka barn, om cen tio år är du, som andra, en dam också, till balernas yra rycks du då och toiletten ditt bj.rta får! På lifvets resa du turela skall, hvem vet hvad backar dig möta der? ej alltid står nejden så lugn som här och sjön så stilla af pur kristall. — Nu vagnarne skildes, visionen var slut, med en nick försvann bon, den lilla fen; Sen hor jag väntat på ännu en och sutit på lur vid mitt tiit-ut. Men fåfäng väntan och löjlig grill! det sköna i lifvet är sparsamt sådt, det är en sekundens luftsyn blott och kommer icke närhelst du vill. Orvar Odd. LI... 2