Aftonbladet – 31 augusti 1863, sida 3

hoppning, ifrån hvilken hon icke utan smärta skulle kunna afstå. Vid närmare besinning trodde hon sig dock kunna anse sin fruktan förhastad. Hon påminde sig, huru angelägna både hertigen af Guise och hertigen af Magenne varit att förmå henne ingå gifte, och huru ifrigt de ömsom med skämt, ömsom med allvar bekämpat hennes yttrade böjelse att taga slöjen. Hon erinrade sig de töreställningar, hon för icke längesedan af dem fått emotlaga, om angelägenheten för deras femilj att på allt sätt stärka sin makt, och deras löften att lemna henne fritt val af maka, endast denne blef en uppriktig enhängare till deras sak. Af den beundran och vördnad, som hon nu en gång hört Carl af Montsoreau yttra, när talet föll på dessa hennes onklar, var hon förvissad, att från hans sida intet hinder skulle möta för uppfyllandet af det enda vilkor de fästat vid sitt bifall till hennes äktenskap; och hon lugnade sig snart, syss-lsättande sin inbillning med angenäma tankar och lifvande sitt hjerta med ljutva förhoppningar. Glada bilder framträdde för henne, ju mera hon försjönk i dessa betraktälser, bilder af huslig trefnad, frid och sällhet, under det att alla dödligas lyckliga okunnighet om sitt tillkommande öde för henne dolde de sorger, bekymmer och lidanden, som ännu voro henne förbe. hållna. Hon liknade en ef dessa vandrivgsmän, som gått vilse bland töckenhöljda berg och tror sig följa en banad väg till bebodda, vänliga trakter, då framför hans fötter gapar en afgrund, färdig att uppsluka honom. Då hon den följande morgonen Hppstod och utkom från siha rum, b.lsades hon af alla med hjertlighet. Kanske var hennes kind något blekare, än vanligt, kanske var hennes öga mattare och mindre glänsande, men denna förändring var icke en följd af Jen fruktan och fara hon hade utstått dasen förut, Blekheten på hennes kind, dr