Aftonbladet – 31 augusti 1863, sida 3

dig att åt honom egna det lif, som han räddat; men hennes hjerta hade redan indirekt besvarat denna fråga, och hon trodde sig icke ega rätt att neka honom nägot, som han skulle kunna fordra af henne, såsom belöning. Hvad skulle han kunna fordra, var den nästa frågan. 1 hennes minne återkallades härvid de blickar, hon hade bemärkt, de ord hon hade hört, då hon uppvaknade ur sin vanmakt, och dessa minnen gjorde för henne tydligt, hvad han skulle kunna eller. vilja begära af henne. Var det plåg: samt för henne att tänka, det han torde komma utt fordra hennes egen person, så. som den enda gåfva han ville emottaga? Ack nej! En vecka förut skulle hon kan: ske hafva ryst tillbaka för en sådan föreställning; hon skulle då ansett sig hafva att älja emellan att uppoffra sig sjelf eller göra honom. olycklig. Men nu hade hennes känslor undargått en ansenlig förändring; och Maria af Clairvaut, som förut verkligt uppriktigt och utan all slags förställning trott sig kunna med lugn och likgiltighet upptaga hvarje körleksförklaring, kände sig öfverraskad, ja litet förskräckt öfver den förändrig hon erfor inom sig sjelf; dock var hon icke det ringaste benägen att af egensinnighet eller fåfänga hänga fast vid planer och föresatser, som icke längre ölfverensstämde med hennes nya uppfattning af förhållandena. Det är sannt, att hennes känslor för Carl af Montsoreau hade småningom och henne omedvetet utvecklat sig, ehuru först denna dags händelser hade låtit dem rätt tydligt framträda. Den fara, som hotat hennes dagår, hennes underbara räddning undan dödens käftar hade hos henne uppväckt helt nya föreställningar om lifvets värde, om vår bestämmelse här i verlden och om det ömsesidiga -behofvet af stöd och hjelp, som gifver. sammanlefoaden menniskor emellan en högre, en ädlare iyfiing, Derföre äfven, då bon tänkte på sin unge