Aftonbladet – 31 augusti 1863, sida 3

af helsa och kraft. Vi äro då nog för oss sjelfva och mindre i behof af sällskap 3; men vid vår lefnads afton, vär grafvens närhet fomnar oss med sin iskyla, då blir andras varma tillgifvenhet dyrbar för vårt hjerta, då talar vänskapcns röst till oss lik springkällans sång från den frusna marken vid vinterns slut, om en snart kommande bättre tid, då de kulna dagarne skola fly för att åter lemna rum åt den klara, herrliga vå. ren. De kära ljuden från ungdomens och helsans läppar klinga så angenämt i den -gamles och sjukliges öra och bilda för hans själ den lugnaste, den ljufvaste, den skönaste öfvergång till evigheten.4 1 dessa -Marias ord låg en förebråelse, hvaraf Gaspard af Montsoreau fann sig smärtsamt träffad; men han kunde dock ej förmå sig att förändra den gjorda anordningen för dögen, utan yttrade endast, att ban gerna morgonen derefter skulle vilja besöka den sjuke, om det blefve möjligt för honom, och förde sin vackra gäst till matsalen, der han otåligt afbidade måltidens slut och sin broders uppbrott i sällskap med abben. Så snart de hade aflägsnat sig, syntes en börda falla från hans bröst; han blef glad, kämtande, liflig, och hans umgängeston återvann sin fordna eld. Hans lysande egen. skaper utvecklade sig i hela sin glans, och i hans själ fanns tillräckligt godt och ädelt för att gifva åt honom den tjusningskraft, utan hvilken allt annat behag är af föga värde — hjertats fjusningskratt. Hans tal andades ena värma, en hängifvenhet, som oroade och plågade Maria af Clairvaut; och det var, efter den blick hon nyligen kastat i sitt eget inre, för henne dubbelt angeläget att icke i ringaste mån gifva någon uppmuntran åt honom. Hon kunde ieke helt och hållet undandraga sig att deltaga isamtalet. (Forts. ä id