Aftonbladet – 29 augusti 1863, sida 2

Carl af Montsoreau hade, oaktadt sin broders hårda tilltal och den otålighet som han dessutom mer än en gång visade, icke i ringaste mån förändrat sitt sätt att bemöta Maria af Clairvaut. Han var vänlig, uppmärksam, artig; uppsökande begärligt hvarje tillfälle att närma sig hennes person, och mer än en gång, då han befann sig på något afstånd frän henne och hon var inbegripen i samtal med någon annan, fann hon hans ögon fästade på heone med ett djupt talande, melankoliskt uttryck, som på en gång väckte hos henne deltagande och förvirring. Den äldre broderns beteende gaf henne deremot mycken anledning till oro. Han var visserligen alltid mycket förekommande och uppmärksam emot henne; men det låg i bangs sätt alt söka hennes gunst en ifver och värma som förskräckte henne. Hoa tvekade huruvida hon skulle anse detta för kärlek, emedan hon befarade att kunna hafva att förebrå sig .sjelf för fåfänga och inbilskhet; men mer än tusen gånger hade hön önskat att hon aldrig stannat qvar på slottet Montsoreau, ty bon insåg tydligt att hon redan der gifvit anledning till split och fraktade för hvad som ytterligare skulle komma. Något, hvarpå hon icke kunde misstaga sig, var att markisen ol:a sökte förevändniogar, och deribland icke tllidde bäst valda, att förmå sin broder aflägsra sig från gottet. Carl efterkom visserligen såduna önskningar utan invändning, men det syntes att han gjorde det ogerna; och en gång, då han samtyckte att begifva sig till en temligen aflägsen ort, der han rimligtvis icke hade något att uträtta, såg hon ett leende sväfva öfver hans läppar, knappt märkligt, men ändock så sorgset och dystert, att det gjorde hennes bjerta ondt.