Aftonbladet – 28 augusti 1863, sida 2

sationen, men då han nägon gång tog till ordet, var det med en smak, styrka och grundlighet i uttryck och tankar som mycket slog an på frösen af Clairvaut, fängslade hennes uppmärksamhet och uppväckte hennes beundran. Men det händer ofta, och det hände äfven här, att man kan beundra en person, utan att denna känsla är åtwföljd af bevågenhet eller ens af aktning. En ren och högsinnad qvinnas känslor äro ibland det ömtåiigaste som en man under sitt tal kan vidröra. Om samtalsämnet är af lägre slag, erfordrar det en stark och omsorgsfull förgyllning för att kunna framhafvos. Vi misstaga oss mycket, det är visst, om vi tro alt oerfarenhet och oskuld beröfva någon förmågan att uppfatta älven det onda. Vi känna dess tillvaro, om vi ock ej inse dess beskaffenhet, och själens renhet hksom Ithuriels spjut upptäcker den lurande demonen, under hvad skepnad han än må dölja sig. Sålunda, under det Maria af Clairvaut gång efter annan med häpnad och förvåning 1yssnade till de sällsamma utbrotten af abbins vältalighet, uppstod allt mera hos henne ett tvifvel om sanningen at hvad han yttrade om sin egen uppriktighet och redbarhet. Att större delen var rixtigt af hvad han med vackra ord uttryckte, ville hon icke bestrida, men det föreföll henne tillika som hans sat eer voro till någon deltvilvelaktiga, om icke rent af falska. Hon försökte att för sig sjelf: göra klart hura härmed förhöll sig, men töroäfves. Det förevann som en skuggbild så snart hon bjöd till att gripa deretter, och eburu hon för ett ögonblick drog sig till baka för honom såsom för en jerson, på hvilken man icke kan lita, gjorde hon sig: kort derefter förebråelser derötver och meu janken fästad på de tvenne ädla och hög sinnade ynglingar, hvilkas uppfostran han hade ledt med så mycken skicklighet, lärJom och nit, fann hon det motbjudande att ro det han sjelf skulle vara mindre npprikig, ädel och god. Hon förbisåg, eller rät.