Aftonbladet – 28 augusti 1863, sida 2

växter, som bäst syntes egnade att tåla vi deras fruktansvärda fiendes, vinterns härdt omfamningar, hade icke kunnat emotetå d sista nätternas ihållande kyla. Det var dock nog för Maria af Clairvau att uti vintergrönans betraktande finna el hvila för sitt öga, och hon vandrade i de små allterna med en känsla af uppfriskande nöje, under det att rimfrosten på marker knarrade under hennes fot, eller på buska och trän vid morgonsolens påhelsning smälte bort i glänsande droppar. Hon hoppades kuuna för en half timme få njuta af det slags enslighet der, oaktad iogen är i vårt sällskap, hjertat dock icke är ensamt, der vi äro tillsammans med na turen och med ödmjukt men gladt snne I skåda Gud i hans skapade verk. Under eådana förhållanden måste en per son vara oss dyrbar, måste dess vanlige umgänge vara kärt för vårt bjerta, måst dess lynne och sinnelag innerligt öfverens stämma med vårt eget, så framt vi icke a dess uppträdande skola finna oss störda, så framt vi cj ogerna sko:a upppifva åskåd ningen sf naturens herrliga anlete at umgås och samtala med en menniska; 1) det är svårt a.t finna ett sällskep eom med oss sjelfva och naturen står i fullkomlig samtlaung. Så kunna vi icke säga att händelsen var med Moria af Clairvanut, då, i det hon hö ågon gå bakom sig, hon vända sig tillbaka och såg den unge markisen af Montsoreau. Hon kände sg störd i sin enslighet: men hon var elit lör artig att ens ett ögonblick lita märka något missnöje, utan besvarade hans helsning med ett vänligt leende och lyssnade till hans ord med det slags nöje, som föresatsen att hafva roligt plägar kunna medföra. Gaspard af Mont soreau talade till benne om åtskilliga saker. och han utiryckte sig i hvarje ämne med så mycket behag, lätttet och emak att, när hon återkallade i sitt minne de samtal hon varit van ett höra i städer eller vid hot, det