Aftonbladet – 22 augusti 1863, sida 2

hennes till gäst hos de tvenne unga ädlingarne, också föremålet för hennes allvarliga betraktelser; ty, ehuru hon hyste ett fullkomligt förtroena2 till deras redlighet och förlitade sig på sin onkels fruxtansvärda namn och inflytande, för att vara förvissad om att blifva bemött med den utmärktaste artighet, gäst frihet och välvilja, insåg hon likväl att hon hade, i sättet att tillbringa sin tid på slotte Montsoreau, en ganska svår uppgift alt lösa. med afseende så väl på dem som på sig sjelf. Ehuru yngre än någondera af dem, hade Maria af Clairvaut en mycket större verlds. erfarenhet; och i följd af sin egen och sin slägts upphöjda plats hade hon redan måst taga kännedom om och besluta öfver saker och ting, som eljest icke vanligen tillhöra en så ung flickas verkningskrete, Vi hafva sett vid slutet af det föregående kapitlet, att Maria Clairvaut icke var inom sig missnöjd med sitt äfventyr; och det var medvetendet härom samf föreställningen, att hon kanske nog obetänksamt gått in på att qvarstanna, som kom henne att allvarsamt öfverväga sin ställning och besluta sig till ett handlingssätt, som stod i öfverensstämmelse med dessa henses reflektioner. Någon tid mäste gå förbi innan hon kupde erhålla underrättelser från tin onkel; och under afvaktan härpå hotades hon aftvenne faror, kanske lika sannolika och stora som den hon kunde hafva iråkat, om hon skulle fallit i de fiendtliga ryttarnes våld, ehura visserl:gen af en derifrån vida åtskild art. Den första af dessa faror var, att någondera af hennes begge artige och hygglige värdar skulle förälska sig i henne. Chevaleriets dagar, då man fattade kärlek till en qvinna för hennes egen och icke för hennes förmögenhets skull, voro ännu icke förbi; och hon hade mer än en gång haft tillfälle att uti begge brödernas beteende, blickar och tal iakttaga eå tydliga tecken af beundran och hängifve het, att hon, utan den ringaste fåfänga, insåg, att deras känslor för henne lätt kunde uppblossas af lidelsens