Aftonbladet – 21 augusti 1863, sida 2

broder och huru det kom till att han ej kunnat märka det förr än abben nu upplyste honom derom. Under det att marschen fortgick, ljöd kanonens röst ännu gång efter annan; men till slut, när de inkommit i skogen, tystnade den och lät icke höra af eig vidare. De fortskredo härefter på den af Gondrin omtalade gångstigen, hvarifrån de omsider utkommo på en grön sluttning invid den höjd, på hvilken slottet var bygdt. Den stora vägen, som förde till bufvudporten, var synlig från denna punkt; men ingen fiendtlig trupp kunde der upptäckas, och då de, vid närmare bespejande af slottet och dess omgifning, kunde på vallarne förnimma knektarnes glada rop och ätbörder, förstodo de att fieuden hade blifvit tvungen att afstå från sitt anfall och draga sig tillbaka. Kanske var Gaspard af Montsoreau icke så fullkomligt tillfreds deröfver, att hans yngre broder sålunda lyckats eusem försvara slottet och fördritva fienden ; men hans bjerta var Hann nog rent och uppriktigt att göra honom missnöjd med sig sjelf öfver en sålan känsla, och att förmå honom genast undertrycka den i sitt bröst. TREDJE KAPITLET, Den, som aldrig har upplefvat ovanliga ych sällsamma äfventyr, eller aldrig på nära håll sett någon fara eller olycka, kan icke vöra sig en föreställning om den lätthet, ned hvilken det menskliga sinnet finner sig uti ödets mest olikartade vexlingar, och huru nan genom vana vid våldsamheter, blodsutgjutelse och andra ohyggliga saker slutigen erfar ett nöje af ant, som eljest naturligen borde väcka vår afsky. De navarresiska rytarnes fiendtliga intränvande i denna trakt och anfall på slouet Montsoreau, allrahelst under dess herrars rånvaro derifrån, skulle lätt hafva kunnat nedföra slottets intagande och sköfling och hela besättningens massakrerande; men