Aftonbladet – 21 augusti 1863, sida 2

Under hvarje annat förhållande skulle Carl af Montsoreau icke hafva blifvit skyldig svaret på en artighet af detta slag; men besinnande, att vagnens räddning var det mål han hade föresatt sig, visade han sig hafva mera köld och lugn än man skulle kunnat vänta af hans år och, vändande sig till en äldr: man, som syntes vara den förnämsta af de främmande (jenarne, bad han hovom rida efter vagnen, för att så mycket som möjligt påskynda dess ankomst till slottet Montsoreau. Du, Martin4, sade han till en af sina egna följeslagare, skynda fram till vadstället, rid öfver der, bopsamla så många af våra jägare, som du möter under vägen, och uppsök min broder för att underiätta honom om hvad som är på färde och bedja honom återvända till slottet så fort han kan. Jag skall dröja här en stund för att bevaka ryttarnes rörelser och tillse att de icke må förfölja dig. Förlora nu ingen tid, utan rid på allt hvad du förmår. Mannen gjorde som han var befalld, och ännu vid pass fem minuter bibehöll Carl af Montsoreau sin ställning på bron. Den budbärare, som han afsändt till sin broder, uppnådde vadstället och kom lyckligt deröfver, utan att oroas af de på andra sidan varande ryttarne. Derefter såg man honom i full fart galoppera fram emot berget; och då Carl af Montsoreau nu ansåg honom vara i säkerhet för all förföljelse, vände 4) Se A. B. n:r 190 och 191.