Aftonbladet – 19 augusti 1863, sida 3

för ungdomen vid denna tid i trög sysslolöshet gick förlorad. Så långt, som vi hittills bunnit, hade allt hvad abben af Boisgueria företagit sig varit beräknadt att vinna ett högt rum 1 sina myndlingars aktning; och då, vid deras fa ders död, de funno honom vara föro:dnad till deras guvernör och förmyndare, intill dess lacengaf dem rättighet att råda öfver sig sj kunde sådant icke snnat än uppriktigt glädja dem begge. Det må emellertid vara osegdt, åt hvilkendera af de två bröderna abbeu gaf företrädet, likasom hvilkendera af dem var honom innerligast tillgifven. Lugn, klok och törsigtig uti allt hvad han förehade, lät abben icke på minsta sätt märka någon förkärlek för endera af dem. Vanliga ögon kunde icke se, de sjelfva kunde icke genom något yttre tecken upptäcka, om den ena åtnjöt i minsta grad abbens omsorger mera än den andre; och begge voro de mot honom lika uppmärksamma, välvilliga och vördnadsfalla. Blo:t genom en viss egenhet uti hans sätt att behendla dem, och uti den verkan som detta frambragte hos den ena af bröderna, kunde man sluta till ett större närmande emellan dessa begge, grundadt på ömse:idig likhet i Jynne och böjelser. Det hände mer en än gång, eller rättare det hände ofta, att när han önskade bibringa dem någon sin åsigt, eller förmå dem att handla emot hvad deras egen böjelse, önskan eiler nyck tillrådde, så vände han si icke till deras förstånd eller hjerta, utan til deras fåfänga eller egenkärlek, enligt den taktik, som lärer att bekämpa en villfarelse med en annan. Han ville icke våldsamt öfverändaekasta hvad han fann vara orätt, han sökte endast emåningom undanrödja det; och när han hade lyckats och de begge ynglivgarne voro öfverens med honom, bru kade ban under muntert och godmodigt skämt visa dem, på hvilket fint sätt han hade förmått dem att foga sig efter hans vilja.