lärare efter inträdet af nästa statsregleringsperiod får tillgodoräkna sig äfven den tid, under hvilken han o. s. v.4, för att borttaga det besynnerliga i stadgandet, bringa det i öfverensstämmelse med syftet af de i ämnet väckta motionerna och med hvad rättvisan ovilkorligen kräfver. Såsom något fullkomligen visst kan man väl nemligen påstå, att de värda motionärerna för nämligast afsett de nuvarande lärarne, och att dessa genom punktens antagande i oförändradt skick skulle lida en stor orättvisa, lärer af ingen, som någorlunda känner till förhållandena, kunna förnekas. De hafva börjat sin tjenstgöring under långt ogynnsammare förhållanden, än de hädanefter blifvande lärarne, som vanlicn genast erhålla samma löneförmåner som de örra först efter ett långvarigt och mödosamt arbete i läroverkets tjenst vunnit, och rättvisligen borde väl således de i främsta rummet kommit i utskottets åtanke. Men långt derifrån! För deras fleråriga, ojemförligt mycket sämre aflönade extra tjenstgöring har utskottet i en föregående punkt förunnat dem, att för uppflyttning till högre lönegrad räkna sig till godo hvad som öfverskjuter fem år, då de hädanefter blifvande och för sitt arbete, såsom extraordinarier, skäligen aflönade lärarne skulle få beräkna hvad som öfverstege tre år! För öfrigt torde utskottets förslag vid den stora tillgång på lärareplatser och det ringa antal aspiranter till desamma, som nu och kanske länge nog kommer att förefinnas, kanhända aldrig eller först i en aflägsen framtid behöfva tillämpas, så att fördelen deraf äfven för framtida lärare torde blifva rent af illusorisk. Insändaren har med dessa rader velat fästa rikets högl. ständers uppmärksamhet på denna sak, på det att den ej i en bråd vändning måtte afgöras så, som utskottet föreslagit, och derigenom en likartad orättvisa vid inneva. rande riksdag tillfogas de äldre lärarne, som vid förra riksdagen tillfogades vikarierna.