Aftonbladet – 17 augusti 1863, sida 3

tCiemencia, jag vill icke säga det till nägon annan än er. j Don Galo, ni vet att jag är tystlåten. tJa, derföre säger jag det blott till er. Nåväl, jag gick dit i morgse — en skyldigbetsvisit... Jag förstår. Nåväl?4 Nå väl, don Geörge var... Don Galo lade pekfingret på munnen, blipkade, smålog och tillade: Ni förstår mig ju? Nej, visst icke, svarade Clemencia. tcVår engelsman var... drucken! CDrucken !4 utropade Clemencia förvånad. tFull som en tunnat, tillade don Galo. Don Gelo berättade derpå utförligt hvad som på morgonen tilldragit sig, och Clemencia förstod nu ganska väl orsaken hvarför sir George så illa behandlat hennes vän. Detta drag bidrog ej att höja honom ihennes ögon, utan alslöjade ännu mera hans egentliga karakter, som bildningen väl förmått afslira och gifva en yttre finhet; men som saknade det, hbvarförutan allt annat blott är som en vacker drägt, döljande eit skelett, nemligen hjertats godhet. Då sir George blifvit ensam, gick han med stora steg upp och ned i rummet och talade högt för sig sjelf: tJouse! Gäckad! — som ett barn! Och af hvem? Af en qvinna som tillbringat hältten af sitt lif i klostret och andra hälften deraf på landsbygden! Af ett naturbarn, uppfostradt af en svärmisk munk! Och jag. som trodde att hon älskade mig! Spaniorskorna måste vara olika alla andra qvinnor. Jag förolämpade henne, det medger jag; men då jeg kom för att bedja om förlåtelse, fick jag ej en gång se henne. Dessa qvinnor äro sköna rosor med taggar af stål. De känna ej ens fåfängan, då den stöter tillsam