Aftonbladet – 15 augusti 1863, sida 2

det, är att förlora. Kan och vill det danska folket aflägsna från sig den hotande faran genom att öfvertala sin fosterlandssinnade konung till den personhga uppuffring at hänsynen till slägtskapen, som det gäller i fråga om en föränd ing i deu af honom fastställda arfföljden, som efter hans död skulle försäkra nordens rikens återförening, så skulle det från vår sida vara det märkligaste misskännande af vår egen och Skandinaviens välfärd, om vi ej med glädje mottogo anbudet. Och vi kunna ej betvifla, det ju Sverges folk skall mottaga det i samma broderliga anda. — — Mea kunde de förenade folken och deras kungahus göra något till den goda sakens befrämjande genom att erbjuda det Glicksburgska husets upptagande såsom en arfsberättigad yngre gen af den skandinaviska kungaätten, hvarigenom inga nya bördor skulle drabba haliöns riken, så borde väl ett sådant anbud med det snaraste möjliggöras, och detta måhända med större verkan än på grunden af den i danska blad omnämnda sannolikheten af en påtänkt familjeförbindelse mellan de båda ätterna. Dagbladet påyrkar emellertid att SvergeNorge borde möjliggöra en fastare hållning å Danmarks sida gentemot Tyskland förmedeist en allians, hvilken borde ingås samtidigt med och betingande för den dauska helstaiens upplösning. Men på samma gång borde man söka få arfföljden ordnad, så att vi icke en vacker dag öfverraskas af underrättelsen, det spörsmålets fredliga och lagliga lösning är afekuren genom inträdet af det länge förutsedda tronombytet och dermed tillika all mensklig utsigt till Nordens förening — eller med andra ord, till Skandinaviens intagande af en sjelfsiändig ställning och uppfyllelsen af det stora kall i staternas samfund, som ödet förelagt vår nationalitet. Frågan om unionsparlamentet kan i alla fall ej lösas annat än genom de tre rikenas represeotantförsamlingars begifvande och måste, såsom innebärande förändringar i grundlagarne, kräfva några års dröjsmål — en tid, som man här ej är berättigad at! afvakta.