Aftonbladet – 15 augusti 1863, sida 2

Samtalet mellan sir George och Constancia kunde ej blifva särdeles lifligt. Sedan den artiga frågan efter markisinnans helsa blifvit vänligt besvarad och man blifvit ense om vädrets beskaffenhet, tycktes det som om samtalstråden alldeles blifvit afklippt. Efter en stund, då sir George insåg att hang bemödande att träffa Clemencia äfven am skulle blifva fruktlöst, uppsteg han och sade: Jag vill ej längre upptaga er tid, som jag vet att ni helt och hållet egnar åt den sjukas omvårdnad.4 uj sonping, svarade Constancia, ingenting annat än nöjet att få tacka er för det deltagande ni viser mina mor kunde hafva förmått mig att lemna hennes sida, Sir George bugade sig och gick. Han återvände hem, upprörd lika mycket af ånger, barm och oro. Han skref ett långt bref till. Clemencia, hvari han i de varmaste ordalag uttryckte sin ånger och bad henne förlåta de ord som i ett ögonblick af svartsjuka undsluppit hans enna, och som han nu sade sig uppriktigt egråta. Clemencia läste detta bref, men sir George var ej mera densamma för henne som föordom. Guden hade fallit från sin piedestal och dess sköahet låg krossad vid foten deraf; brefvet föreföll Clemencia platt, uttryeken voro sökta, språket svulstigt och tårarae trodde hon ej mycket på. Clemeneia svarade ej på detta bref. Sir George var föriviflad, ty. han insåg att bog en gvinna med så upphöjd karakter skulle alltid viljans kraft, styrd af förståndet och stärkt af den qvinliga stoltheten, segra till och med öfver hennes älskande hjerta. Ännu en gång skref hon till henne ett bref, uppriktigare, enklare och följaktligen vältaligare än det föregående, Men Clemeneia läste det ej, utan åter. sände det ouppbrulet, inlagdi i ett annet kuvert.