Aftonbladet – 14 augusti 1863, sida 3

Det är visserligen sannt, att då ett mord blifvit begånget, hör man ej sällan ropas på mördarens aflifvande såsom en rättvis vedergällning för att lugna hvad man kallat en allmän opinion. Dessa rop äro dock of: tare uttryck af en mer eller mindre fin hämdkänsla, som söker sin tillfredsställelse, än resultatet af någon verklig, från en högre sedlig synpunkt utgående reflektion öfver dödsstraffets rättmätighet och nödvändighet. Om nu samhället vid ringare brott kan känna sig försonadt genom den brottsliges förbättring, då han utträder ur fängelset, hvarför skulle icke samhället äfven kunna försonas, om mördaren under sin hela återstående lifstid inom straffängelsets murar ådagalägger ett godt uppförande? — Såsom ett särdeles vigtigt skäl framhålles ock, att icke något annat straff än dödsstraffet så tryggar samhället emot grofva brott, enär äfventyret af lifvets förlust mäste vara för menniskan det mest afskräckande från brottsliga handlingar. Det är emellertid en alldeles godtycklig förutsättning, att lifvets förlust är för menniskor, som äro färdiga att begå mord eller dråp, det mest afskräckande. Vildsinta menniskor, af hvilka mean snarast kan befara sådana brott, akta vanligen sitt lif så ringa, att de lätteligen kasta sig i faror, der lifvet kan äfventyras för att vinna en obetydlighet. För sådana är deremot frihetens förlust ofta värre än döden. — De, som yrka på dödsstraffets bibehållande i vår lag, anföra ock, att om staten kan af medborgaren fordra att han i krig skall offra sitt lif, måste staten också vara berättigad eljest taga lifvet af honom, när statsändamålet sådant kräfver. Men man förbiser då likväl, att det är en väsendtlig skilnad emellan krigstillståndet, eom är ett nödstillstånd, och det normala. Under nödstillståndet gäller det, att nöden har ingen lag. Vis-åvis brottelingen är dock ingalunda något nödstillstånd för handen; ty staten eger lyckligtvis hos oss, enligt min öfvertygelse, tillräckliga medel att på annat sätt värja HÅ emot brottslingar än stt af dem kräfva lif vet. — Man har ock föreburit, att om dödsstreffet skulle upphäfvas, kande lätteligen brottelingar från främmande länder hitströmma för att föröfva grofva missgerningar, väl vetande att den svenska l:gen icke skulle strafia dem till lifvet. En sådan fruktat synes dock alldeles ogrundad. I Toscana, i Oldenburg, Nasgan, kantonerna Fribourg och Neuchäåtel hat man ingalunda förmärkt något tillopp af brottslingar från grannländerna. Slutligen försvaras dödsstraffets bibehållande i vår lag uf mången. derför, att den Heliga skrift skulle uttryckligen godkänna ifrågavarande straffart. Det är visserligen sannt att. Mosis böcker innehålla öfverflöd af stadganden om dödsstraff och andra så grymma straff, att någon legstiftare i våra dagar icke skulle våga återupptaga dem; men, såsom jag redan anmärkt, det: är ett stort misstag att anse den mosaiska: lagen såsom en positiv lagstiftning; gällande för alla folk och ella tider. Då det i Nya testamentet säges att öfverheten skall föra svärdet, så är det naturligtvia en bild; ty icke kan det vara meningen att alla brott, både gröfre och ringare, skola ådraga lifvets förlust? Dessutom yttrar sig vår Frälsare i den evangeliska berättelsen, såsom nyss nämndes, ganeka bestämdt ogillande den mosaiska lagens stadgande om döda Bira ffet. (Slutet följer.