Aftonbladet – 14 augusti 1863, sida 3

den brottslige, man dock bibehållit en stratljart, som utesluter möjligheten för denne att ådagalägga sin förbättring, jag menar dödsstraffet. Det är dock icke blott såsom en stor inkonseqvens i lagstiftningen, som jag ogillar att dödsstraff blifvit i lagförslaget bibehållet. Många andra vigtiga skäl tala deremot: i I alla lagar, der dödsstraff finnas utsatta, i har lagstiftaren utgått ifrån förestä!lningen: 1) Om talion såsom den högsta rättvisa; 2) Om en vredgad gudomlighet, hvilken kräfde : blodiga offer för att icke draga hämd ötver i hela folket; samt I 3) Om nödvändigheten att genom straffhotet afskräcka ifrån grofva brott. De båda förstnämnda föreställningssätten tillhöra egentligen fornålderns lagar. Den mosaiska lagens talions-princip: lif för lif, öga för öga, tand för tand o.s.v. vill icke någon nu för tiden erkänna innebära absolut rättvisa, emedan summum jus derigenom jlätteligen blifver summa injuria. Uti lagarne från 16:de och 17:de seklerna finner man ofta åberopadt såsom motiv för dödsstratfets stadgande, att vissa missgerningar, om de ej med blod försonades, skulle ådraga hela landet Guds synnerliga vrede. Man kunde då ännu icke lösgöra sig från föreställningen att det gudomliga väsendet beherrska: es af menskliga lidelser; man glömde kristendomens milda lära, att Gud icke vill eyndarens död, utan att han omvänder och bättrar sig; och att icke några blodiga offer vidare fordrades, sedan Verldsförsonaren uppoffrat sig sjelf för en fallen mensklighet. Man utgick ock ifrån den falska förutsättningen, att den mosaiska lagstiftningen vore Jatt anse såsom en allmängiltig positiv rätt, hvars stadganden angående dödsstrafls tillämpande vore för alla folk bindande; men man erinrade sig icke buru vår frälsare sjelf ganska bestämdt uttryckt, att han icke ; gillade detta siraff, då fariseerna till honom : framställde den bekanta frågan, om det var rät att, enligt Mosis lag, stena en äkten; ekapsbryterska. I våra dagar vill väl lagI stiftaren icke till försvar för dödsstraffets bii bebållande åberopa hvarken talions-princien, emedan den icke kan konseqvent tilämpas, eller Mosis dag, eller föreställningen om en vredgad gudomlighet, som skall blidkas; man röjer sig att helt enkelt åberopa ; nödvändigheten att genom straffhotet i lagen och i slraffexekulionen afskräcka ifrån brott. Kan det derför visas, att straffhotet icke verkar afskräckande, att de brott för hvilka dödsstraff förut funnits stadgade icke ökats sedan samma straff i sednare tider borttagits. att i de länder, der dödsstraff redan lärige varit ur lagarne utplånadt, man häraf icke erfarit ringaste olägenhet eller våda, måste det ock erkännas, att tiden är inne att äfven hos oss afskafla ett straff, som för samhällsordnivgens upprätthållande icke vidare synes vara nödvändigt. : Låtom oss se hvad erlarenheten i dessa hänseenden betygar. I storhertigdömet Toscana upphäfdes dödsstraffet 1786, sedan någon afrättning förut under 12 år icke egt rum. I anledning ef revolutionära rörelser i lundet återinfördes visserligen detta straff ånyo genom särskilda lagar åren 1790 och 1795 och qvarstod under det franska väldet. Efter det att under: flera decennier något dödsstraff icke blifvit verkstäldt, skedde (1530) tvenne afrättningar i Floreaz och Pisa, hvilka så uppretade fol ket att man befarade upplopp. Sedan dess har i Toscana icke någon afrättning skett. Dödsstraffet upphäldes 1847, återinfördes i lagen 1852 med anledning af i landet utbrustna inre oroligbeter, men upphärdes sjut ligen genom dekretet af den 10 Januari 1860. Frågar man nu: hvad är erfarenheten af dödsstraffets upphäfvande i Toscana, så blir svaret, att i detta land, der blott 2 afrättningar under detta sekel egt rum, hafva de grofva brotten icke ökats; tvärtom anses det vara ett faktum att den personliga säkerheten är vida större på det toscanska området, än i någon annan del af Italien. Genom nationalförsamlingens beslut i Frankfurt 1848 upphäfdes dödsstraffeti Tyskland, i det att bland tyska folkets grundrättigbeter upptogs: 4die Todesstrafe ist aufgehoben; men beslutet annulerades 1849 i de flesta tyska stater, undantagandes i Ol denburg, Nassau och Anhalt. 1 dessa stater är dödsstraffet fortfarande borttaget ur lagarne. I de schweiz ska kantonerna Fribourg och Neuchåtel är detta straft upphäfvet, på förra stallet sedan 1849 och på det sednare efter är 1854. I alla dessa stater är det emellertid blott en mening derom, att det ifrågavarande straffets utplånande ur lagstiftningen icke medfört det ringaste men, och att för samhället icke är nödvändigt att använda ett sådant skräckmedel för att förekomma brott. I Portugal, der sedan 1777 icke någon qvinna blifvit afrättad, har nyligen, efter hvad jag af tidningarne inhemtat, nationalrepresentationen för sin del beslutit dödsstraffets borttagande ur lagen. Med hvarje år hafva rösterna emot dödsstraffets bibehållande ökat sig. På de sista tvenne decennierna har en hel litteratur på tyska, franska, engelska och italienska språken uppvuxit allena angående dödsstraffets afskaffande; ja, i Italien utgifves sedan 4 år tillbaka en särskild tidskrift ) blott i afsigt att genom den allmänna opinionen? fjatryckning kunna verka för näm da ändamål. Till försvar fö. Godsstraffets bibehällande enlöles vanligen, att efter rättvisans tordringar måste det största qvantum strafidande. — d. ä. lifvets förlust — följa på de gröt sta brotten, t. ex. på mord. Men vid sådart räsonnement utgår man omedvetet från talionsprineipen; och då man snart finner; att densamma, vid ringare brott än mord j, och dråp, leder, konseqvent tillämpad, till den grötsta orättvisa, månne den också icke j 1 vid sistnämnda brott kan genom konseqven; sen föra till hvad som är långt ifrån rätt-l. visa? Jo, säkerligen. Fordrar nu rättvisan, l, att hvarje mördare skall mista lifvet, då ; al I mn tuna dana j Å i Sr ms rn mm AA AA UU, TE EEE