Aftonbladet – 4 augusti 1863, sida 3

1es annonees pour ! ältondiad sont regues, a Faris, chez M. Vicherat påre et Comp., passage Saulnier, N:o 10. Jernvägsexpropriationerna och jordegarne. Bland de frågor, som i förstärkt statsutskott snart skola afgöras, är utan gensägelse äfven den af stor vigt, huruvida, i afseende på alla de jernvägar, hvilka rikets ou församlade ständer beslutat skula såsom stambanor af staten anläggas, skall föreskrifvas, alt den till banbyggnaden och nödiga stationer erforderliga jord skall af vederbörande kommuner kostnadsfritt upplåtas. Under diskussionen i samtliga rikestånden, rörande denna fråga, visade sig, hvad ock lätteligen kunde förutses, att förslaget ifrigt bekämpades, isynnerhet at dem som tillbörde sådana orter, isom hvilka jernvägar med temlig sannolikhet skulle blifva byggda. hvaremot förslaget bifölls af dem som representerade orter, der antingen jernvägsarbeten redan blifvit utförda, eller der sådana icke kunna ifrågakomma. Å den förstnämnda tidan anfördes först och främst obilligheten af att ett så tryckande onus först nu skulle införas, och man frågade: hvarföre hafva icke störderna från första stunden, då statsbanor beslutades, ålagt kommunerna den ofvannämnda skyldigheten? Dernäst anfördes omöjligheten att på det föreslagna sättet inom kommunerna tillvägabringa upplåtelsen af den ertorderliga jorden för banornas och stationernas behof, och vidare likaledes de utomordentliga svårigheterna, att kommunerna och jordegarne emellan fördela kostnaderna för jordens öfveriåtelse till staten. Å den andra sidan anfördes att obestridligen varit bäst om kommunerna redan från början blifvit förpligtede kostnadsfritt upplåra jord till stambanorna; men att då erfareuheten visat huru oförsynt enskilda jordegare, öfver hvars mark stambanor blifvit dragne, tilltvingat sig godtgörelse ej blott för den jord som togits i anspråk, utan äfven för allt annat som dessa jordegare för jeruvägsbyggnaderna afstått; så måste en cräns för allt dylikt prejeri någon gång sättas och att rätta tiden dertill nu vore inne. De förespeglade svårigheterna i afseende på kostnaderaas fördelning inom kommunerna, torde i förevarande fall icke vara större än annars, då inom kommunerna för gemensam räkning arbeten utiöras. För öfrigt och derest icke kommunerna kostvadsfritt skulle vilja upplåta den erforderliga jorden, såinnefattade detta ett ojäfaktigt bevis derpå att dessa icke uppfattade de stora fördelar, som en jernväg, drogen igenom en ort, alltid medtör, och att i sådant fall vore förslaget att K. M:t skulle berättigas använda det anslag, som för en sådan bana af rikuts ständer blifvit beviljad, till fortsättning af arbetet å annan stambana för hvilken riktningen vid innevarande riksdag blir bestämd, särdeles ändamålsenligt. Det förekommer äfven mer än sannolikt, att om ofvanberörde förslag vinner framgång i förstärkt statsutskott och således blir rikets ständers beslut, skall detsammas utförande ingalunda möta oöfvervinneliga svårigheter, desto hellre som fördelarne af en jernväg nu mera inom alla orter i landet klart inses. Att staten genom nämnde beslut skall tillskyndas högst betydliga utgiftsbesparingar, kan af ingen bestridas, och äfven om frågan betraktas blott ur moralisk synpunkt, bör det vara i hög grad nyttigt, att den beklagligen allt mera utbredda föreställningen om snart sagt rättigheten att på alla upptänkliga sätt uppdrifva fordringarne på ersättping af staten, ändtligen stäfjas. uru de enskilda jordegarne tillvägagått då jord för statens räkning blifvit inlöst har sällan kommit till den stora allmänhetens kännedom; men stundom hafva dock enstaka exempel derpå blifvit framhåilna, och statsutskottet, som baft tillgång på räkenskaperna för statens jernvägar, har tvifvelsutan äfven uti dessa räkenskaper funnit öfvertygande skäl till stöd för sitt förslag. Med ledning af de ofvannämnde räkenekaperna jemte dertill börande bilagor, skulle man kunna anföra en massa af exempel på de öfverdrifna ersättningsbelopp som staten i och för jernvägsbyggnaderna fått till jordegare utbetala. Det förekommer nästan som ekulle ganska många ibland dem hafva ansett som en samvetssak atuppställa så oförsynta ersättningsanspråk påstaten som möjligt, och till och med att det vore hedersamt samt innebure bevis på utmärkt affärsskicklighet, då det lyekades dem att på statens bekostnad se sig väl tillgodo. GrannlagenRE RANE BIRTE DRESSERA ERAN AR