Aftonbladet – 4 augusti 1863, sida 3

Den eljest så stela och likgiltige epgelcmannen var, då han någon gång befann sig allena med Clemencia, älskvärdare än någon annan. Han förstod att samtala, bans yttranden voro fulla af både klokhet och qvickhet och hen gjorde ovilkorligen intryck på personer, utmärkta och kunskaps. rika som han sjelf; ty såsom den berömde författaren pastor Diaz säger: bildningen beherrskar lättare bildning än okunnighet. Clemencia tyckte sig liksom dragen till en högre sfer, hvari hennes vän syntes röra sig, men så snart han var borta, flydde den förtrollning, som hans närvaro medförde, och Clemencia kände sig bedröfvad, utan att veta hvarför, och trodde sig sakna något, utan att veta hvad. Kanske fann hon ej i denna lysande jordmån den värma som fordrades för att derur skulle kunna uppspira tro och tillit. Om en tredje person tillkom, var sir George genast en helt annan menniska. Han, som nyss var så vänlig och behagiig, blef då frånstötande genom den köld, den morgue, som fransmännen säga och som den engelska aristokratien så gerna använder, i den tron att man upphöjer sig sjeil genom att nedsätta andra. Hans beständiga ironi misshagade alla, äfven dem, som aneågo den såsom tillhörande tidens smak. och dem, som ej ens fullkomligt förstodo den. Äfven tyckte han om att vara olik alla andra; hvad gom intresserade andra var honom likgiltigt och i stället sysselsatte han sig med småsaker, som ingen annan brydde sig om. Båäledes yttrade han ej ett ord hvarken om domkyrkan eller el Alcåzar. la Sonja eller Murillos taflor, men påstod sig vara förtjust öfver de vackra brunnarne i Sevilla, endast för att stöta sig med andra. En afton fördes samtalet särdeles lifligt mellan sir George och Clemencia, och nöjet deraf förhöjdes genom öfvertygelsen om alt ömsesidigt behega hvarandra — en öfvertygelse som likt en mild fläkt uppbläser el den i vår tenkekraft till en klar och lygan