Aftonbladet – 4 augusti 1863, sida 2

dan denna, likasom all grannlaga artighet, har sin grund uti godhet, en egenskap som utgjorde det förnämsta draget i Clemencias karakter, och som var driffjedern till alla hennes handlingar. Det blef på modet att tillhöra hennes umgängeskrets, och modet är en hexa, som förvandlar menniskoslägtet till enfärskock, hvilken hon efter behag drifver upp och ned för backar och berg. Bland de personer, som blifvit presenterade för Clemencia, utmärkte sig isynnerhet tvenne främlingar, båda föga vanliga menniskor, den ena engelsman den andra fransman. De hade kommit hit för att tillbringa, hvad som öfver hela verlden kallas vinter, men som snarare borde kallas vår i Sevilla, denna Andalusiens sköna, detroniserade drottning. Både vicomte Charles de Brian och sir George Percy voro vackra typer, hvar och en för sitt folk och land. Båda voro högväxta män. Vicomten, den längsta af dem båda, hade i sitt sätt kanhända mera elegans, sir George mera finhet; den förres hållning var ädlare, den sednares vänligare; vicomten var ståltligare, sir George naturligare. I sin klädsel var de Briau prydligare, medan sir George dref den engelska en kelheten ända till likgiltighet, så at han utan åtskilnad om sommaren påtog en vin.erdrägt och tvärtom, hvilket icke hindrade honom att vara ytterligt noggrann och ordentlig isynnerhet i fråga om linne. Man påstod att han dagen efter en bal skänkte t sin betjent heta den drägt han aftonen förut burit, som blott denna enda gång vasit begagnad, och som han dyrt betalat hos len förnämsta skräddare i Sevilla. Sir George var omätlig rik, och derföre iksom för hans stolta enkelhet kallades han Sevilla beständigt Monte-Christo, under det rieomten för sin resliga figur och sina royaistiska tänkesätt erhållit namnet Carl den Store. Vi beklaga högligen den vana man i Anlalusien bar att tillägga såväl främlinger