Aftonbladet – 1 augusti 1863, sida 3

lycklig, och din lycka är min högsta, min enda önskan. Men då den dag kommer, när du en gång skall bestämma ditt öde, påminn dig då en öm faders sista råd, hans allvarliga önskan. Kärleken är blind, för nuftets blick är klar; om båda strida, låt det sednare blifva segrare. Annu några dylika samtal föreföllo mellan Clemencia och el Abad, hvarvid denne gaf henne många värderika råd och upplysningar om verlden och lifvet. alla fulla al de upphöjda och förträffliga åsigter som denne upplyste, kristlige filosof hyste derom. Biand annat rådde han henne att framdeles bosätta sig i Sevilla, der hennes tant, markisinnan de Cortegana, vistades, då hon i alla fall ej kunde qvarstanna hos sin kusin efter el Abads död. Han tillade att han i Sevilla egde ett hus, som han re dan låtit iordningsställa och möblera åt henne. Sitt präktiga och rika bibliotek skänkte han åt Pablo, åt alla tjenare och fattiga bestämde han några gåfvor, och sedan han sålunda ordnat sina jordiska angelägenheter vände han sitt hjerta och sina. tankar uteslutande till det himmelska, till Gud. Hans krafter aftogo småningom, hans själ flydde längsamt som en bortdöende harpoton, allt ljufvare, allt mildare ju mera. den aftog, och en dag, då han med hopknäppta händer uppsände en brinnande bön till sin Gud och fader, upphörde på en gång hans läppar att röra sig, hans blickar att med kärlek betrakta de omkringstående och hans hjerta slutade att klappa. Clemencias smärta var obeskriflig, den nedlade henne på sjuksängen. Äfven med den mildaste karakter, det mognvaste för stånd, den renaste själ är sorgen likväl, i ungdomen ålminstone, en känsla, som ingentiog förmär att hela. Clemercia lät ur