Aftonbladet – 1 augusti 1863, sida 2

är, att det icke finns någon tanke på en inga aktning för de öfriga samhällsklasserna, re alt deras omständigheter och lif öra andra sätt alt se sakerna, andra sträfvanden. En ädel ande, stor rättsinnighet, stor hederskänsla, ett uppriktigt erkännande af arbetets adel samt en uppriktig, om också icke djup religiositet går genbiti båda berättelserna, och hvad som således finnes i dem af ideelt innehåll gör genom den ovanligt goda och säkra, om också pågot breda framställningen, sin fulla verkan på läsarens själ. Säsom nationella tidebildef ha båda berättelserna stort värde; ty huru mångfaldiga personer der än upptröde, isynnerhet i Familien Nordby, och huru olika de än äro till karakter och till följd af olika ställning, så hvilar dock en mycket lätt igenkänlig nationel prägel öfver dem alla; en viss stillsarhet, betänksamhet, godmodighet, tålmodighet och lustighet, som just äro danskarnes kännetecken. Om Valde: mar Krones Ungdomshistorie och Famiiien Nordby i sig sjelfva äro en mycket sund och underhållande läsning, eå kunna de i Sverge särskildt rekommenderas såsom ett medel att lära känna danskarne, sådana de äro nu för tiden. Af den öfriga stora mängden nyare novellistiska arbeten förtjenar ett framhållas, både derföre att det är i sig sjelf värdefullt och emedan det bär ett starkt vittnesbörd om Sören Kierkegaards inflytelse på åsigterna i Danmark, nemligen Fra Drömmenes Land4afpseudormymen Victor Hilarius. Hufvudpersonen häri är en man, som lider af medfödd tungsinnthet samt genom en sträng och allting annat än upplyftande uppfostran är bragt till cen olyckliga ståndpunkten, att ban känner tomhet och otillfredsställelse vid allt och derföre törstar efter lugn i en religiös tro, som han icke har och icke kan tillkämpa eig. Detta själstillstånd gör honom skarpsynt och ironisk ör all den religiösa medelmåtta och sedliga slavphet, som man träffar på i lifvet, och då kärleken fattar hans hjerta, saknar ban den omedelbarhet, man kunde säga det goda samvete, som erfordras för att hängifva sig åt dess ingifvelser och dees lycka. et har varit författarens uppgift att visa ölvergången från en sådan ståndpunkt till det troende införlifvendet i den kyrkliga kristendomens rike. Uppgiften är, såsom ban sjelf säger i ett förord, förfelad, ty denna öfvergång åvägabringas genom någonting yttre, nästan på ett mystiskt sätt, utan att man ser de nödvändiga mellanstadierna. Men det kan icke nekas, att hufvudpersonens fordna ståndpurkt är träffande skildrad, att det är själ i framställningen, riktig iakttaelse och bitande ironi i de skizzer af hvarsgslifvet, hvartill berättelsen gifver anledning, samt tillräckligt med psykologisk fantasi för att göra till och med mycket ubnorma förhållanden åskådliga och sannolika. Några af motliverna äro lånade från S. Kierkegaard, och stilen är rent af en efterklang af denne författares. Men efterhärmningen är icke en följd af intellektuel oförmåga, den är uppenbart uppsåtlig, och arbetet kan så till vida betraktas såsom en studie efter en viss mästare. Originelt i ordets högre meniog kan det således icke kallas; men äfven studiet kan ha sitt värde, när det är gjordt med skicklighet, Emellertid kan det icke förundra, om många skulle harmas öfver likheten. Jag tror att man af författaren, efter hvad han här frambragt, kan vänta, att han skall producera någonting godt och verkligt originelt, när hon får nedlägga den andliga väckelse han mottagit af 9. Kierkegaard på arbeten af mera sjeliständig upplånning och utförande.