Aftonbladet – 1 augusti 1863, sida 2

lighet dold bakom bertttelsernay cn förk Hed en alldeles egen biick för folklitvets fenomener, en egen uppfattning af saker och förhållanden samt en egen stil, så att) f likheten med Björnson blott kommer deraf, It att de ha gemensamt ämne; att den fin Ir nes och är öfverraskande bevisar såledeside blott huru trogna mot nafuren båda ro, e Ik Il f S 6 r —LNN hvar och en på sill sätt. Magdalene Thoresens berättelser röja en ovanligt liflig och kraftig fantasi och stor framställningsförmåga. Författarinnan låter genom jemn och enkel beskrifning och berättelse läsaren på det klariste skåda både naturen och menniskorna, både destas Yttre upptrådande j! och hemligaste tankar. Det är ej gladalr eller ljusa taflor hon målar: naturen är:t mörk och bård, fjell och haf och en moln-Å1 diger himmel med få gröna jordfläckar och It få solskensdagar, och menniskorna äro också för det mesta antingen fedtryckta genom t striden med denna mäktiga natur och dess j! öfverväldigande intryck, eller hårda, in-( ! ; i i i h f snärja, ihärdiga i sina lidelser och sträf vanden, starka och tålmodiga i lidandet, kallblodiga i faran, lugna vid den annelkande döden, undergifna för Guds vilja. De äro — det känner man ständigt, det ijuder genom språkets vändningar, ord och talesätt — äitlingar af forntidens bönder och vikingar, hvilka bevarat mera af ft fädrens väsen än befolkningen på de flesta i andra ställen i norden. Bland de särskilda l berättelserna står den sista, som upptager: störeta delen af boken, Studenten, långt): öfver de endra, icke blott d m altle den är helt annorlunda utförd och i jem-l: förelse med dem är en oljemålning i för1 hällande till en skizz, utan också derige-jse nom att den berör större och mera ingri-4 pande lifsmotsatser. Huru fjellaaturen i del Il g S I 4 t : djupa dslarne kan verka kufvantio och hårdnande på meoniskorna, är ett af motiverna. Man ser det på hufv föräidrar, den drömmande, läslystna, icke synnerligen duglige fadren och den pruktiskt kloka, driftiga, men kalla k modren. Gossen har ärft fi hans böjelse för grubbleri visar sig olist till arbete och missförstås derföre a! modren, och endast en liten flicka, som blir hans leksyster, när modren efter fadrens död gifter sig med en ung enkling,s sätter något lif i honom. Då kastas han at en händelse bemifrån och kommer attj: lefva hos en fiskare, hvilken obestridligen : är berättelsens vackraste och egendomii . ste skepnad. Hos honom — Bi: j han — ser iman, huru ängnorlunda än fjell11 naturen sjön vch sjölifvet verka på sinnet, i: ; dpersonens ka och det är isynnerhet i honom man igenkänner förfädrens sinnelag: den djupa känsla, som döljer sig bakom ett lu-nt yttre, det passionerade begäret att utmärka sig, det! mot faran och den oförfärade enheten för ödet, blow ät detta icke står k och hjertlöst för haos föreställning såsom de stränga Nornor, utan så-! som uttrycket för en nådig Guds vilja, hvilken väl är ofuttlig för menniskorna, men derföre icke mindre vis. I hög grad karakteristisk och gripande är scenen vid hans älskade, ädla hustrus döds uSkall det nu ske?? säger han, då sger på sitt yttersta, och sjunger hennes mest omtyckta psalm för bennae, under det hon dör: är fostersonen upptäcker att hoo är död och skrikande kastar sig öÖfvet henne, drager Björa hoavm derifrån med orten: Aldrig oroa den, som gått till Gud! och sjunger psalmen till siut. Derpå går han ut, blir borta hela dagen och vatten med, firar med värdighet hendes begrafaing och tager åter till sitt arbete; ty Gud Sstår icke imned sorgen för att slå lam, utan för att mana en att taga bättre tag. Herrligast är likväl skildringen af hans död på sjön, när båten kantrat och han, ridande på kölen, skär sitt namn deri, till dess en störtsjö kommer, som han småleende tycker ser just ut att vilja äta upp en Björn, och som också rycker honom med sig i djupet. Alit är här så högt, så starkt och friskt, att man känner sig sjelf styrkt deraf, likasom genom att läsa en framtidssaga, och allt kommer dock så jemnt och naturligt, följer eå fullkomligt af personernas på förhand gifna karakterer och af situationen, att man känner, att talan är naturtrogen, känner att icke ett enda drag är lånadt från sagorna och inpassadt i nutidsberättelsen för att frambri en likbet med forntideb, hvilken ej flones i verkligheten. Under goseens sednare lif träder en annan motsats af stor betydelse i förgrunden. Han har alltid varit mera för stt tänka och läsa än att arbeta med sina händer. In qvinna; som sysselsätter sig med att bota sjukdomar, tar honom till sig och meddelar ho nom sin traditionella växtkunskap och läkarekonst. Äfven hon härstammar från forntiden, representerar en gammal visdom. Men den allmänna europeiska civilisationen med sin mera systematiska kunskap ställer sig fiendtigt emot henne under skepnaden af de legitimerade läkarne. En sådan upp1 täcker också hennes fostersons anlag och 1. förskaffar honom tillfälle att komma till Bergen, der han skall studera för att blila en vetenskapligt bildad Jägare. Här räcka li j dock ej hana änlag till, öch han dukår under i striden att lillegna sig den systematiska bokkunskapen, under det att kärleken på samma gång ingriper i hans lif och ge-l: om en sorglig skickelse af Gud fullkomj: ligt bräcker hans mod och slutar hans lift. i samma ögonblick glädjeskotten dåna ian-: ledning af gtundlagsfesten. Det är således!e kontrasten mellan det egendomligt folkliga, !. som döljer sig i allmogen såsom qvarlåten-1 skap från förfädren, och den allmänna kul-i, turen, som här utgör hufvudsaken, och detji är kanske bokens största företräde, att bå-! dadera erhålla sin fulla rätt, ehuru läsa-j( rens sympati förnämligast fäster sig vid reoresentanterna för den först antydda folk-lx beständsdele. Bland danska arbeten finnes en samling småberättelser, som gifva anledning till jemlan mad Maedalona Tharocanz nomlisen