Aftonbladet – 30 juli 1863, sida 3

Sefior4, sade hushållerskan, inbärande tvenne stora porslinsfat, det ena med ett slags pannkakor, det andra med kastanier, stekta i olja, Sdetta är hitsändt af hästvaktarens hustru. Skalljag sätta det på bordet ?4 4Ja visst, svarade hennes husbonde, Spå kungens bord är den skänkta tortan en prydpad. Med dessa ord uppreste sig don Martin och gick ut; för att begifva sg till matsalen. I förstagan mötte han Latrana, som ännu dröjde qvar i huset. Ni ännu här! utropade han förvånad; har ni ej ännu fått nog, gamla blodigel?4 tSebor, ser icke ers nåd hur jag fryser? min kappa är alldeles utsliten. Gif mig en liten, liten kappa till skydd mot kölden, sefior. Ers nåd blir hvarken rikare eller fattigare af en sådan smäsak. Men det är ej länge sedan eefioran gaf er en af sina kappor. SDet är sannt sefior; men det som en annan stulit, kan icke räcka länge åt mig; är det ?naturligt, sefior, att jag fryser ibjäl? cOch är det naturligt att jag skall vara er leverantör, het och hållet? sÄr icke det naturligt, när ers nåd har allt och jag har ingenting ? För i dag har ni fått nog, och ni har tillräekligt missbrukat mitt tålamod dessutom, sade don Martin, vändande henne ryggen. . Jesus, hvad ers nåd är despotisk i dag, sade Latrana, som tyckte om att använda granna ord, samt sflägsnade sig derpå, sedan hon såg att hennes envishet för denna gång ingentirg uträttäde. id middagsbordet var don Martin vid särdeles godt lynne och-god matlust. Hör på, Juana, sade hän till hushållerskan, vad var det för tolk jog såg det nere i köket i dag ?