Aftonbladet – 29 juli 1863, sida 2

Det vet jag redan, seflor mio, svarade don Martin, ty det första jag gjorde var att fråga henne derom. Och hvad svarade hon?4 frågade Pablo med djupaste oro. Toma! hvad skulle hon svara annat än ja? Männer, som du, hittar man väl ej utanför porten heller? Inte är du någon skönhet, men du blir ju familjen Guevaras öfverhulvud med tiden, och det måtte väl vara nog. Du behöfver inte vara rädd iör en korg. Dessutom vet min malvarosa att detär min önskan. Och har hon verkligen svarat ja ?4 Du frågar rätt besynnerligt, min vän. Eljest hade jag väl ingenting sagt åt dig, som naturligtvis icke ämnar svara nej.ft 4Förlåt mig min onkel, det är just hvad jag måste göra, svarade Pablo beslutsamt. Den störste konstnär skulle ej på duken kunnat framtrolla ett ansigte hvari förvåning och förundran tydhgare och märkbarere stod att läsa, än i don Martins. Denne kunde bokstafligen ej finna ord för sin bestörtning. Pablo begagnade den tystnad som uppstod för att beväpna sig med mod och tå!amod mot den storm som detta ögonblicks lugn förebådade. Stackars Clemencia, tänkle han, engel som uppoftrar dig, leende genom tårar, för dens önskan som du anser dig böra lyda! Icke skall jag missbruka din godhet, icke skall jag beröfva dig din iribet! Nej, jag skall försvara och be: skydda dig, äfven emot mitt eget hjerta. utHuru!? utbrast slutligen don Martin. 4hörde jag rätt? Afslår du mitt tillbud? Min dotter, din kusins enka, en Ponce de Leon, ej mer än tjugutre är, vacker som Banta Rosa och dygdig som Santa Rita sjelf? Ar du galen? Och hvarför? Setior, jag inser lika mycket och mer än ni sjelf. Clemencias utomordentliga värde och det är just derför som jag anser henne böra gifta sig med en man, som bättre än jag förtjenar en sädan lycka. Det kan du inbilla hvem som helst, utom